lördag 20 januari 2018

Halshuggen?


Halshuggen? Ja, iallafall  bildligt. För det blir man väl, då man inte är PK, politiskt korrekt, när man avviker från rådande åsiktskultur.

Jag är ganska så mycket icke PK, det inser jag. Tänkte lufta mina tankar lite och kolla om någon kan hålla med i något... eller om det är mina åsikter är för hårdkokta för de fåtal som läser detta....


#metoo-rörelsen hade absolut ett lovvärt syfte, men jag anser att det har gått alldeles för långt. Lika mycket som jag tycker att det helt otroligt fel att våldtäktsmän har kunnat friats i rättegångar eller fått för lindriga straff, så tycker jag att det är helt otroligt fel att en klapp på en kvinnorumpa, i fyllan och villan, ska få män att behöva avgå från befattningar som de sköter väl.


Det är väl SKILLNAD på övergrepp och övergrepp. Det allvarliga, det ska bestraffas, det ska BORT... men lite får man tåla.  Man ska inte kunna polisanmäla en klapp på rumpan, och man får tåla mer av berusade människor.... för det vet vi ju alla som har varit med om alkoholens påverkan, berusningen gör att man agerar på ett sätt som man inte skulle göra annars.


Om jag inte minns fel, så var det Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets ledare, som klappat någon på rumpan. När han blev anmäld för detta, så fick han heller inget stöd från den kvinna som var partiets talesman. Hon ansåg, jag hörde detta på radio, att det var kvinnans ord som gällde, som man hade man ingen rätt att försvara sig.

En kollega till mej, har vittnat om det som många pedagoger av manligt kön, fått utstå. Förtal och anmälningar om sexuella närmanden. Kollegan fick höra att han var utsatt för ett förtal,  på Facebook. En tjej, som kanske inte gillade honom, ansåg att han gjort närmanden.... vilket antagligen bara var en klapp på axeln. Numera vågar han aldrig komma nära en elev. För egen del så klappar jag ofta eleverna på axeln,vet att de allra flesta av oss mår bra av just det.

Lite får man tåla, och så måste det egna förnuftet kunna förstå att det som man tyckte var lite obehagligt, det var inget övergrepp, det blev bara lite fel.
Kvinnor kan också göra tokiga saker, inte bara män.


 
H&Ms reklamkampanj kring barnkläder med djungeltema, tog hus i helsike.
Nä det var inte helt genomtänkt att låta ett färgat ( får man skriva så) barn, bära en tröja med texten om monkey på kanske..... MEN är det inte allvarligare att man fortfarande tänker fördomstanken att färgade människor skulle kunna ha epitetet monkey.

Påverkan från någons "kränkhetskänsla" kan bli stor, och i detta fall så fick det människor att förstöra lokaler och kläder i H &Ms butiker i Sydafrika. samt diverse människor att tycka att H &M har ett rasistiskt tankesätt.

Hade det inte varit bättre med en direkt dialog med H &M?


I luciatider så har frågan kommit från de små eleverna: Får vi inte vara pepparkaksgubbar/gummor på scenen, då vi ska uppträda i bygdegården?
Klart att man får! Hur idiotiskt dumt är det inte att förknippa pepparkaksfigurer med rasism.

Nästan lika idiotiskt är det att skriva om den litteratur som redan är skriven, på det sätt så att ingen blir kränkt.

Om folk vore lite mindre lättkränkta, så skulle världen vara lite enklare.

Jag är helt övertygad om att det mesta som uppfattas som kränkning, det är något som blev lite fel sättet att uttrycka sig.

De flesta av oss varken vill eller har avsikt att "kränka", medan en del av oss letar möjlighet att få känna sig kränkt.

Och så finns det de, som hjälper till att hitta eventuella kränkningar, för att hjälpa andra att känna sig kränkta...


Jag är "förstelärare". En karriärsmöjlighet som jag tycker är helt tokig, men som jag ändå sökte på den tiden då det fanns möjlighet att söka.

I första omgången av ansökningar så skulle man tycka till om olika saker. Ett av ämnen var inkludering kontra exkludering.
Jag skrev då om en av de riktigt goda exemplen som jag har från min lärargärning: när jag delade en stor klass i en grupp som läste enklare engelska respektive svårare engelska i åk 6.
Kanonbra för båda grupperna, man fick undervisning som låg på bästa möjliga nivå.

Att jag gjort detta, och dessutom tyckte att det var bra, det var något som definitivt drog ner värdet av min ansökan till "högre" tjänst. I skolans värld så ska alla behandlas lika, hur olik man än är.


Naturligtvis ska INGEN exkluderas. Att vara utanför, det är något som ingen människa ska behöva utsättas för.
Men det är inte alls säkert att man ska INKLUDERAS i den grupp, där man (t.ex) enligt ålder, kön och kulturell tillhörighet borde/ska vara. Man kanske skulle må mycket bättre i en annan grupp.

Det finns elever som skulle må mycket bättre i en mindre grupp, i en annan klass eller i en annan skolform än där man finns, för att man enligt rådande kriterier ska finnas där.



I skolans värld ska alla elever formas enligt samma mall.
Det tycker jag är ganska så kränkande mot individen. Visst finns det grundkunskaper som alla behöver, men utöver dessa, så borde det finnas mer möjligheter att kunna gå sina egna vägar efter sina egna förutsättningar. Svårt att skriva ner i en läroplan kanske, men i den  mångfasetterade värld, som vi lever i, skulle det inte alls vara en omöjlighet.


Nej, allt är inte svart och vitt - det finns många vackra färger också. Dem ser man inte mycket av i dagens lättkränkta samhällsklimat.

lördag 13 januari 2018

Mätningar


Fitbit har utfört ett antal mätningar under veckan.
Jag tycker att det är så fascinerande! Avståndsmätning, stegräkning, trappräkning,  pulsmätning... och sömnkvalitét.
Inser att olika digitala "devices" /apparater mäter lite olika.
Har understundom haft en app på telefonen som avståndsmätare/stegräknare. Den mäter lite  snålt, jämfört med de telefonappar jag haft sällskap med på promenaderna. Jämför man med fitbitappen, så mäter flera av  mina sällskapande mobilappar lite väl bra.
Dagens promenad runt Stockremma mätte 5, 14 km. Något måste man ju tro på, och jag har bestämt mig för att förlita mig på fitbit till 95 %. Tror att jag mätte upp samma sträcka med vanliga gpsen en gång och fick resultat 5, 05 km.  Så någonstans på dryga 5 km, bör den ganska ofta använda promenadrundan ligga på.


Blodtrycksmätningen i början på veckan, tyckte både jag och blodtryckssköterskan gav ett helt ok resultat. Medelvärde för alla mätningar på hela dygnet 144/84.  På natten, gjordes mätningar en gång per timme. Medelvärdet på dessa var 124/77.
En  läkare skulle förstås bedöma, inte sköterskan eller jag...
Den bedömande doktorn ringde i torsdags eftermiddag och ville öka dosen blodtryckssänkande medicin. Han var inte helt nöjd med mätresultatet. 
Det är bra att man försöker behandla en behandlingsbar åkomma, så bra som möjligt. Så nu har Losertan-tabletterna blivit utbytta från vita  till gula.
Sen det väl bara att konstatera att, även om jag har en mycket vanlig och, med behandling insatt, en ganska "god" kroppslig "åkomma", så önskar jag att det varit en läkare med god kunskap i svenska språket som hade bedömt min blodtrycksmätning.   Som det nu var, så fick jag inte svar på de frågor som jag ställde Han tycktes inte förstå vad jag menade....


Betyg är offentlig handling.  Vi brukar skicka efter betygen från 7-9, till vår skola. Mest för att se om vi, då vi satt betyg i sexan, gjort liknande bedömningar på eleverna,som lärarna i 7-9 gör.
Oftast stämmer det ganska bra.För de flesta elever så blir det en dip i betygen på hösten i sjuan, medan man på hösten åk åtta, i de allra flesta fall, VAD DET GÄLLER TJEJERNA, har likvärdiga betyg, jämfört med de betyg som man hade i sexan.
Men vad är det som händer med killarna? Naturligtvis är det några av dem som fortsätter att ha bra betyg, men alldeles för många pojkars betyg sjunker under hela högstadiet.

Handlar det om att killarna har en senare pubertet än tjejerna?
Handlar det om att  i många killars värld, så är det o-coolt att satsa på skolan?
Handlar det om att många tjejer lägger ner "för mycket tid" på skolan, så mycket tid att de kan riskera att blir stressade, deprimerade, drabbas av ätstörningar, av psykosomatiska sjukdomar?


Något som slår mig, och som gör mig bekymrad, då jag läser de samlade betygskatalogerna för åk 7-9, det är det stora antalet F som en del av eleverna är bedömda med. Ganska många,faktiskt.
När en elev har fler F ( inte godkänt) än E (godkänt) och uppåt i betygsskalan, är det då fel på eleven,lärarna eller på skolsystemet?
Det uttrycks ofta i information om betyg, att det inte är eleven/människan man bedömer utan dess kunskaper /förmågor, utifrån de kunskapskrav som finns i läroplanen.
MEN, vad är det man värderar egentligen? Jo, betygen!
Med ett antal F, så är ens värde inte så högt!
Enligt psykologdottern, så är det så att ca 10% av alla våra elever, inte har förmåga att klara av de krav som skolans mätinstrument ställer på dem.

Som jag ser det, så är vår nuvarande skola, där man bara mäter elevernas värde med betyg, utifrån ett otal mer eller mindre förståeliga, och för ett framtida vuxenliv, mer eller mindre viktiga kunskapskrav, helt kass, för väldigt många av våra elever.

De svaga har ingen möjlighet att stå upp mot de krav som ställs, de elever som har lätt för skolarbetet, de pressas allt för hårt, av sig själva och av föräldrar ( och lärare) att nå högsta betyget.

Jag förstår att det är bra med någon form av betyg för ett antal av eleverna, nämligen för dem som sporras att jobba bättre för betygens skull. Min åsikt är, att om man nu ska ha betyg i grundskolan, så  skulle det räcka med, IG, G och VG. Samt gärna något annat uttryck för IG, än Icke Godkänd....

Dessutom anser jag att det inte ska vara "fult" och "fel" att vare sig gå om en årskurs, att flytta upp en årskurs eller börja förskoleklass/ettan ett år senare än vid "rätt" ålder. Speciellt killar, födda under årets sista månader, borde kollas enligt någon skolmognadsmodell, anser jag.

Man borde också bedöma och mäta andra saker än en massa, delvis, oförståeliga kunskapskrav. Social kompetens, samarbetsförmåga, kreativ förmåga, förmåga att tänka utanför "boxen", initiativförmåga.....                         
Lästräning bör dessutom ges utifrån elevens förmåga redan från första skoldagen. Speciallärare behövs på alla skolor. ( Specialpedagoger... vad gör dom????)


I söndags blev det biobesök i Tranemo. Filmen om Ted Gärdestad. Enligt diverse recensenter, så är filmen värd ett "betyg" på  3 eller 4 , på en femgradig skala. Själv så skulle jag ge den 3,5
Idag ska vi bege oss till Borås för att se en film som fått mängder av femmor och fyror, nämligen  Three  billboards outside Ebbing, Missouri. Ska bli intressant om jag också tycker att den är så bra. Ibland kan jag tycka att filmer som är högt bedömda, kan vara lite svåra.

Fitbit viar 7717 steg. Målet är 10 000 per dag. Får väl ta några varv här i huset, för att få uppleva dagens digitala målgångsfyrverkeri. En del steg blir det förstås i Borås också.
I morgon tänkte jag, nördiga människa, försöka få till 10 000 steg på en och samma promenad. Avståndsmätning för det? Antagligen närmare 8 km....

Amarýllisen ovan, den måste ha lite problem med tidmätning, Precis när juletiden helt passerat, då är den på plats med sina vackra blommor. Njutningsvärdet av en vacker blomma, det hamnar alltid på ett högt värde.

måndag 8 januari 2018

Mätare

En mätare på varje arm har jag idag.

På vänsterarmens handled sitter den här:

Den är faktiskt rätt påstridig. Rätt som det är, så surrar  den till och  "tjatar" om att jag behöver gå upp och röra på mig. MInst 250 steg per timme under nio timmar, vill den ha,om den ska vara nöjd.

Idag har jag tillbringat största delen av dagen i en skola, som fortfarande står tom på elever. Det är bra att ha en lång korridor, på dryga 50 meter att gå några varv fram och tillbaka i. Allt för att hålla mätaren på gott humör.


På höger överarm är en sådan här mätare fastspänd. En 24-timmars-blodtrycksmätare.

När jag skulle få den  monterad och igångsatt klockan 11 idag, så visade pulsmätaren på vänsterarmen en bit över 100. Trots att jag inte i övrigt var ansträngd. Hu, att det ska vara så HEMSKT, det där med blodtrycksmätning. En kontroll som egentligen är till för att kolla att jag har rätt blodtrycksmedicin. Är övertygad om att såväl högt blodtryck som hispigheten för att möta dess värde, är genetisk betingad. Ett arv från min mor. I vuxen ålder hade hon inga allvarligare åkommor än högt blodtryck.... och påssjuka...

Nu kändes det lite bra att första mätningen, som blodtryckssköterskna utförde, visade på ett mycket bra värde. Även om jag int tror att det var ett riktigt värde, så lågt kan man inte ha. Jag har varit orolig för att det skulle göra ont, alla dessa uppumpningar. Det gjorde det då jag hade 24-timmars-mätare i somras. Idag har det inte alls varit några plågsamma mätningar. Jag tolkar det som att jag har ett lägre övertryck, än det höga som jag hade i juni. I morrn klockan 11, får jag veta..... och får också reda på om jag behöver ha starkare grejer för att blodkärlen ska hålla sig någorlunda mjuka,

Mätaren på vänsterarmen, den pockar på sin uppmärksamhet, på olika sätt. Målet 10 000 steg per dag t.ex. För att under den stillasittande dagen, få mätaren lite extra belåten, så tog jag faktiskt en promenad runt vårdcentrals-kvarteret innan jag körde tillbaka till skolan.
Trots ett antal korridorpromenader, så hade jag mer än 3000 steg kvar, då jag lämnade den tomma skolan klockan halv sex.  Vänstrarmsmätaren pockade och pockade..... gå nu dina 10000 steg.... och plötsligt fann jag mig iklädd vardagsjacka, reflexväst och stavar och på väg framåt byn. 
Vände vid Krokens stenmur och satte på en annan mätare på det mångsidiga armbandet på vänster handled, nämligen avståndsmätaren. 1,5 km, exakt, visade mätningen av avstånd från ett av kortpromenadernas vanligaste vändningsställen. 

I första allén, från Moghult sett, så började högerarmens tryckmätare sin andra mätning under promenaden. Bara några tiotal meter efteråt, började det vibrera på vänsterarmen. Återigen ett digitalt fyrverkeri, för genomförda 10000 steg.

Tillbakalutad i TV-fåtöljen så kan jag konstatera att vänsterarmsmätaren är nöjd med dagen. Högerarmsmätaren kommer om några timmar att gå över till nattmätning, vilket innebär en uppumpning per timme. Förhoppningsvis kommer jag att sova gott ändå.

Det ska bli skönt att lämna tillbaka tryckmätaren i morgon. Undrar hur länge jag står ut med den självpåtagna, pådrivande mätaren på vänsterarmen?  FAST ... egentligen.... så tycker jag att den är jättebra.

Båda bilderna är "stulna" från nätet. Hoppas att firmorna ser det som bra reklam.....

söndag 7 januari 2018

Räckte precis

Nya kompaktkameran var med på såväl gårdagens klockan 15.30 promenad, då solen sa hej då för dagen, som dagens härliga mitt-på-dagen-promenad. Konstaterar;  mycket bättre färger med denna kameran än med den gamla kompaktkameran.


Min svärmor bjöd ofta sina barn och barnbarn, liksom sina syskon och svärfars syster, på söndags/helgdagsmiddag. Maten var jättegod... men ofta något lite snålt tilltagen.
- Det räckte precis, brukade hon konstatera, då alla grytor och karotter var barskrapade, då alla hade fått mat så det egentligen räckte.... men gärna hade velat ha ännu lite mer.... mest för att det var så gott.


- Det räckte precis, kan jag konstatera om jullovet.

Har hunnit träffa mina nära och kära, och faktiskt även de nära som väl kanske inte är så kära, samt ett flertal av  dem som jag anser vara mina bästa vänner.
Har hunnit fira jul och njuta av juleljus och julprydnader, hunnit städa bort allt som har med julen att göra, och av den anledningen njutit av den härliga avsaknaden av dammiga tomtar och lätt solkiga juldukar. Har t.o.m hunnit tvätta och stryka de senare.
Har även hunnit frosta av frysen och gjort en riktigt ordentlig gallring av det som har blivit för gammalt. Samma sak gäller kylen. Den fick sig också en ordentlig rengöring.


 Tror att jag fick till daglig motion, på alla dagar utom juldagen, den dag som vi hade trevliga gäster på besök. Inser att jag inte gått de där 10 000 stegen, som tycks vara ett dagligt målvärde, varje dag. Nu när jag bär aktivitetsarmbandet från morgon till kväll, så ser jag att Modsrundan, exakt 4 km, bara ger 5-6000 steg. Bra med armbandet... man kommer till insikt om hur mycket man "behöver" röra sig...

Även geocachingen fick sig en runda, och vi fick se helt nya vyer.

Storstadsbesök... både Borås,Jönköping och Malmö.  Faktiskt riktigt kul att komma till civilisationen ibland... och alltid lika gott att lämna den...



Äntligen blev det en ny kamera inköpt, och till min egen överraskning så blev det ju dubbelt upp. Bra beslut, av mig.... det där extra spontaninköpet.

Tror att jag läst två böcker under jullovet, bara.
Några sockor blev stickade, under det att jag tittade på riktigt bra TV-program/TV-serier. Gillar Stjärnorna på slottet, tyska serien ( två delar) Hotell Sacher, Bron, ny Beck-film, amerikanska serien Allegience ( SvTplay) ...

Ja, det var ett riktigt bra jullov, där tiden räckte precis.Hade väl kunnat tänkt mig en/två dag/dagar till för ett besök, med promenad i Rångedala och för att hinna läsa några fler böcker...

Skolarbetsplanering har det inte blivit alls, vi har två uppstartsdagar i morgon och på tisdag, så jag ska nog hinna få till lite struktur för eleverna när de kommer. Jag vet heller inte riktigt hur jag kommer att jobba, vilka ämnen och klasser (förutom min femma, för den släpper jag inte) som kommer att ingå i min tjänst. Tyvärr, tyvärr, så blir det återigen nya förutsättningar för oss, när det blir vårtermin. Beroende på helt tokigt beslut, som man kunde anat konsekvenserna av, men inte tänkt igenom ordentligt.

Höjdpunkter på lovet: Träffa Konrad, träffa Ava - och deras mammor/föräldrar, förstås - samla "min" lilla släkt, geocachingrundan, städa ut julen och frosta ur frysen.

Skymningen dröjer tills efter klockan 16 idag. Mycket beroende på det klara, kyliga vädret. Ett av mina favoritväder f.ö. Barfrost och minusgrader..,,, fast helst inte kallare än -5, då man befinner sig utomhus.

En sak till ska jag hinna med under lovet, där tiden räckte precis. Jag ska åka till Tranemo och kolla på bio i kväll, filmen om Ted Gärdestad. Känns bra att ha fått in ett biobesök, under ett i det närmaste, perfekt jullov. Julmusik/kyrkokonsert blev det ingen på lovet, men det blev det vid två olika tillfällen veckorna före jul. Två riktigt bra konserter.

Och amaryllisarna de räcker ju nästan till fastetid. Helt ok, tycker att blommorna är vackra, alltid.

lördag 6 januari 2018

Jämför

Tre olika kameror, samma lilla tjej.
Bilderna tagna vid olika tillfällen förstås, med olika ljusförhållanden.
Systemkameran, inköpt på scandinavian photo i onsdagsm en Canon,... som jag förstås glömt siffror och bokstäver på... och som jag struntar i också, fick bli den som användes mest på gårdagens besök i Malmö.








Känns lite som om kameran ser betydligt mer än vad våra ögon ger. Ava ser SÅ fin ut i huden, kameran visar lite torrare fläckar.

Kompaktkameran är också en Canon. Den köpte jag också i onsdags, då jag insåg att min gamla/senaste kompaktkamera numera är sämre än mobilkameran. Trots att den var BÄST I TEST, då jag köpte den för tre (?) år sedan.  Några bilder på Ava fick jag till även med denna kamera. Några andra objekt kommer i slutet av jämförelseinlägget.





Jo, nog är den systemkameraliknande kompaktkameran lite mindre avslöjande. Inte helt fel egentligen...ger lite mjukare bilder, lite sämre skärpa.

Ett par bilder tog jag med mobilen. Denna bild får representera  den kameran.


Inte så illa av en mobilkamera från en ganska billig mobil, tror att den heter Samsung Galaxy s 7. Köpte den i juli, så den är ju relativt ny, och har en helt annan kamera än vad den gamla telefonen, tror att den var närmare fyra år gammal, hade.
MEN betydligt sämre färger är det i mobilkortet. Samtidigt som jag tycker att det är den finaste bilden...

Jovisst, är det en del skillnad på bildernas kvalitet.... men jag måste säga att jag gillar alla tre kamerorna... och att alla fyller en viktig funktion. Mobilkameran alltid--- kompaktkameran--- finns i fickan så snart man går ut på promenad eller åker i väg på något evenemang.... systemkameran, den tar man med för att man ska fotografera.

Den lilla kompakta Canonkameran var med på promenaden, från Avas hem i Malmö Centrums vackraste del, beläget mellan Folkets Park och St Paulis mellersta kyrkogård, till hennes pappas jobb i Saluhallen, alldeles nära nybuýggad konserthuset.
Några bilder:


VARFÖR är det så svårt att fota vita blommor. Det blir ingen skärpa, ingen kontrast.... bara  vit "klump". Men visst är det härligt att se årets första snödroppar.


Lite dystra färger id et begynnande skymningssljuset.... hade det blivit bättre med systemkameran, månne?

Tror ju att ett dyrt fotoredigeringsprogram skulle kunna hjälpa till, MEN jag nöjer mig med gratisprogrammet PhotoFilter. Finns det andra bra program som är gratis.. eller som är billiga. Är inte så förtjust i att "photoshoppa" för mycket. Vill mest beskära.... och så minska ner bildstorlek.  Eller.... är det något man heller inte ska göra. Jag har ju alltid gjort det, för att då tror jag att fotona ska bir lagom stora i bloggarna mina.


En rosenknopp i januari. Visst är det en härlig syn. Förstår att den skulle blivit ännu finare om jag "orkat" ta med systemkameran på promenaden.



torsdag 4 januari 2018

Nytt


Nytt år. 2018.
Samma gamla vanliga väder.
Regn, snö, dimma.... men rätt så ljummet och gott att vara ute i.


Nyårsdagen blev en vilodag. Det behöver en tant, då hon varit uppe till efter klockan 02. Ingen vana direkt, att komma i säng vid den tiden.
Man kände sig ganska så pigg ändå när det snart blev morgon igen, men det var skönt att nyårsdagens göromål inskränkte sig till en promenad .. och sedan till att läsa en bok.

Läste hela "Omgiven av idioter", en bok som på ett lättsamt sätt tar upp hur  människor är, utifrån de olika temperamenten eld, luft, vatten och jord.  Ingen vetenskap i sig, men det ligger trots allt en del i det uråldriga sättet att kategorisera människor.  Skrattade högt ibland, då jag kom att tänka på personer som stämde direkt in i beskrivningarna. I boken så var personligheterna indelade i färger, eld/röd, luft/gul, vatten/blå och jord/grön. Författaren, som jobbar med kurser och profiler för bl.a. företag anser att de flesta har flera färger i sin personlighet.


Jag "stjäl" en bild för att visa.
Tycker själv att jag är orange, lite gul-lite röd... men inte det minsta blå. Möjligen lite omtänksam i det gröna. Gammalt tänk, i ny tappning. Vad som var bra med boken, det är ju att inse att vi ÄR olika vad det gäller personlighet, och att det kan göra det svårt att förstå varann ibland....
En lättläst bok är det, så får man ta den för vad den är....


I tisdags träffade vi häftigaste killen, Konrad. Alltid lika genomroligt att umgås med det ständigt glada charmtrollet.

Passade att ta en fika med vännen Katrin, då jag ändå fanns i Värnamos omedelbara närhet.  Så roligt att träffa henne också. Vi pratade förstås en del om vår gemensamma vän Inga, henne som vi båda saknar så. Katrin lovade att ordna ett Pi-event den 17 mars, på Chaplin i Värnamo. Inga ordnade många Pi-event, och då på Pi-dagen. Jag var aldrig med på något, mest beroende på att det ofta var på en vardagskväll. Men på Ingas minnesevent vill jag vara med, förstås.


Igår blev det äntligen av att köpa nya kamera. Hade fått tips av vännen Christina att scandinavian photo i Bankeryd skulle vara ett bra ställe för kamerainköp. Det var det. Fick bra hjälp och blev övertygad om att det var bra att fortsätta med Canon som systemkamera. Man känner igen alla inställningar/knappar + att jag kan använda det extraobjektiv som jag har till den gamla kameran.

Hade helt plötsligt köpt en ny kompaktkamera också, en sådan som är så behändig att ha med i fickan. Kände mig väldigt nöjd med mina köp, då jag fick två kameror + kameraväska för 5000 kr under budgeterat högstapris.

Alla bilder, utom denna och bilden på Konrad, är tagna med den lilla nya kameran. ( Mobiltelefonens kamera som har tagit kamera och Konradbilder, är ju också väldigt bra) Ser att bilderna, tagna med blixt + zoom, är enormt mycket bättre än vad de gamla kamerorna klarar av att ta.


Köpte en annan rolig ny "leksak" i Jönköping igår. Ett aktivitetsarmband. Klocka, stegräknare, gps med avståndsmätare, pulsklocka + lite annat. Skickar meddelanden till appen i telefonen. Kommer nog att bli lite utmanande att  få till de där 10 000 stegen per dag. Men bra! Undrar hur det funkar då man styrketränar/spinningcyklar....?
När jag nådde 10 000-strecket idag, så blev det en jädrans hallå på handleden. Hela klockan vibrerade och på displayen var det "fyrverkeri".
Kul grej för nördig tant!
Och eftersom det  är gps i den, så är den mer tillförlitlig än telefonappar.... som jag har sett från flera håll, så tycks de ha väldigt olika resultat på hur långt man har gått/sprungit, trots att de visar samma antal steg.


 Dagen har tillbringats med min gamla vän Adéle.  Vi har känt varann sedan vi började sjuan i Dalsjöskolan.
Alltid  lika roligt att träffa den goda vännen. Även om det går år mellan det vi ses, så kan man bara fortsätta att prata där man slutade förra gången. Att vi har samma yrke, gör att vi kan jämföra och lära av varann... eller jag iaf, utifrån hur man jobbar på Adéles skola i Borås.


Efter fika i den trevliga lägenheten, tog vi en promenad runt Pickesjön. 6,4 km visade min nya leksak.
Det var inte långt till de 10 000 stegen, efter den promenaden.
Gillar verkligen att umgås i kombination med promenad.

En annorlunda, men mycket god lasagne, bjöds jag på efter "sjörundan". Adéle, om du läser, skicka gärna recept. Det kändes så nyttigt med din lasagne, utan den sedvanliga ostsåsen, och så smakade den så mycket.



Det är fullt upp för tanten, så här på det nya året.
Imorgon packar jag/vi ner båda de nya kamerorna och åker mot Malmö och häftigaste lilltjejen.
Det blir en resa över dagen, med tidig avresa ..

De sista lovdagarna så hoppas jag kunna ta det lite lugnt, plocka bort julen, läsa en ny bok.... och så, förstås, se till att få till de där 10000 stegen. Nya grejer, de kan vara nog så krävande.... men det är sannolikt bara nyttigt!




söndag 31 december 2017

Årsslut

... igen.



Ett år går fort.... 
,,,, och långsamt.
Visst är det ett bra tag sedan som vi firade nyår senast, sedan Johanna och Martin flyttade till Ulås, sedan  Konrad föddes, sedan jag lämnade min gamla klass, sedan vi besökte Halmstadsstugan under en medioker badsommar, sedan vi/jag missade planet till München när vi skulle på vandringsresa (allt fixade sig ju, vi kom fram till midnatt avresedagen ), sedan Ava föddes....

Fast... ändå är det så nära i tid.  

Det är väl så det är med både tiden och livet, allt är relativt......


Det var flera år sedan som jag/i var på den traditionella "grillningen" i Gumpebo. Hade hoppats att C-E skulle gå med i år också, men han är, som så ofta,lite hängig.... ( Tror att det blir bättre när jag börjar jobba igen, och allt går in i sin vanliga lunk)

Träffade tre av mina elever från Grimsåsskolan där.... från nuvarande klass till elev som gått ut högskoleutbildning.




Det är så roligt att träffa eleverna från olika tider. Nästan alla är glada och vill gärna prata.... och så finns det de som inte vill låtsas om en alls.

Detta gäller f.ö. också vuxna människor, och det är lite tråkigt.... MEN, äntligen, så har jag lyckats skaka av mig känslan av att vara den som katten dragit in, och helt enkelt kunnat strunta i det... t.o.m le lite inombords över hur orubbliga en del kan vara i sin övertygelse om att jag inte är värd att se åt.




2017 var ett bra år, ett osedvanligt bra år....förstås... som gav oss två små fina barnbarn, två små liv som genast kom att betyda så mycket och som ger så mycket glädje.

Att få vara frisk är något att vara ytterst tacksam för. Och det har jag fått vara... om man undantar blodtrycket,  som behöver sin dagliga tablett, för att hålla sig i styr. ( Ska göra en ny 24.timmarskoll, nästa vecka, vågar inte hoppas på att trycket håller som läkarna vill. Blir kanske påökning av tablett. Hade det varit samma kriterier som förr i tiden, då man skulle ha ett övertryck som högst visade samma siffror över 100 som man själv var i ålder, så hade jag haft ett ok tryck....)

En sorg har jag fått möta, då min vän Inga, avled i september. Det är så konstigt att man kan sakna en människa, som man bara känt i åtta år, så mycket som jag saknar henne. Tänker på henne dagligen...

2017  var ett gott år. 


Jag önskar alla ett FINT 2018!