lördag 21 april 2018

Blåsippor




- Brydde du dej om blåsipporna, när du var liten? undrade  C-E.
- Absolut, svarade jag. Redan som väldigt liten tös.


Redan före skolåldern fick jag, i mormors eller mammas sällskap, gå nerför branten från den yttersta  Backgården, ner mot det skrämmande "bottenlösa" kärret för att "leta" efter de första blåsipporna.
Det var verkligen fråga om att hitta dem, de allra första blyga blå, precis när de för första gången öppnat sina kronblad mot solen.


När jag blev lite äldre, så fick jag lov att gå ner till det närmaste blåsippsstället, på egen hand.
Strängt förmanad om att akta mig för de bottenlösa.Faktum är att jag även som vuxen har respekt för denna plats. Jag är helt övertygad om att det inte är lämpligt att gå ner sig där


Jag gick ner för den branta backen för att leta blåsippor, så fort snön hade försvunnit. Mina minnen visar bilder på hur den rultiga lilla tösen gick försiktigt vid kanten av ett fruset kärr, och letade efter blåsippsblad. Där pillade hon upp den frusna bladen och kunde ibland få syn på en luden, gråblå knopp, fortfarande i vintersömn,men redo att slå upp de blå, då vårsolen kom att lysa starkare.

Det var lycka! Snart skulle de finns mängder av de vackra blå blommorna.


Jag kommer ihåg att jag utvidgade mitt sökande efter sipporna, upp mot  de gamla vallarna, i de trygga torrmarkerna.  Det fanns blåsippor i ett stort område, där nedanför branten, bara hundra meter från vårt hus.


Numera tror jag ingen letar blåsippor vid det bottenlösa kärret. Den rultiga tösen har ju blivit en gammal tant!
Det var några år sedan jag var där senast. Visst fanns det blåsippor kvar, men inte i den utsträckning som det var när jag var barn. Blåsippor behöver ljus för att trivas, När jag var där senast, så var där ganska så igenvuxet. Vid gårdagens besök i barndomens trakter, så hade jag helt enkelt en för skraltig fot, för att ge mig ner i de oländiga terrängen.


Finnekumla hagar, de finns mindre än en kilometer från barndomhemmet. Dit gick jag aldrig på egen hand som barn, jag hade ju mina blåsippsställen på närmre håll.
På söndagar, i blåsippstid, så blev det promenad - med mamma, ibland bror, och med mormor, så länge hon orkade. Då gick vi till hagarna och förundrade över hur de små sipporna tycktes kunna färga marken i en jämnt blå ton.


Visst plockade vi en liten bukett. Blåsippor har en speciell doft, en lätt sötaktig doft som jag kan förnimma, bara genom att titta på bilder av de blå blommorna.
Nu är det ingen hit att plocka med sig blåsippor hem. De tappar sina kronblad snabbt. Ibland när vi kom hem, så var de flesta kronblad borta.  Då var det mycket bättre att ta blommor från blåsippstället vid kärret. De höll sig tills den lilla tösen, med möda, krånglat sig upp för backen, och satt de kortstjälkade blommorna i en äggkopp.


Som vuxen, så har jag försökt att återvända till min barndoms blåsippshagar varje år. Det har funnits år, då jag missat. Blåsippstiden går över på bara någon vecka.

När min mamma inte längre kunde gå, så tog jag med henne i bilen, ner till hagarna. När svärmor Ingrid blev dålig, men gärna ville ut, så var det en perfekt resa att ta med henne på, en biltur och en promenad i blåsippshagarna. 


Igår var det ett perfekt läge att åka till Finnekumla hagar. Fredag eftermiddagen har jag ledig... och C-E har ju lämnat jobbet för flera år sedan.
Det borde var alldeles blått, efter den plötsliga värmen.


Det var det! Speciellt där det var någorlunda gallrat bland hassel och aspsly.
Det går inte att beskriva känslan att vandra genom de blåtäckta markerna. Man måste uppleva den!



Finnekumla hagar täcker en stor areal. Grusvägen, som går genom hagarna bjuder på mer eller mindre heltäcke ( tycks det) av blåsippor under mer än 500 meter. Dessutom finns det blåsippor på sina ställen i hela Finnekumla by. 

Ett utflyktsmål, som alla som kan, borde uppsöka snarast möjligt! Jag undrar om det finns någon plats, som bjuder på samma möjlighet till blåsippsfrosseri?


Vitsipporna var också på gång. Utmed vägen till Rångedala - och utmed vägen till dagens resmål- Halmstad, så var markerna på sina ställen helt vittäckta, Vitsippor är också fantastiskt vackra, och mer tillgängliga för oss alla. De trivs nästan var som helst. 
Mitt barndoms vitsippsställe, det var i backen ner mot blåsippsstället, Där gick jag också som litet barn och rotade långt ner i vitsippsplantan, för att försöka hitta den allra första, blankgröna lilla knoppen.  Oftast var den  i ett så embryoellt stadium då jag plockade av den, att den aldrig slog ut i sin äggkopp.



Naturligvis så besökte vi barndomshemmet och träffade bror och svägerska, just hemkomna från veckans arbete. Det blev en trevlig, helt ljuvlig stund, med go fika, härlig sol, sommartemperatur  och milsvid utsikt från deras altan.
Tranorna tycktes vara deras senaste husdjur. De brydde sig inte alls om att vi gick bara femtiotalet meter från dem, där de gick och betade korn från hösten.

Mina favoritblommor står i full blom. Jag har fått förmånen att glädjas åt dem ännu en vår. Det är jag tacksam över. Speciellt då jag tänker på min vän Inga, som skrev och pratade om sitt blåsippställe, varje  vår. I år finns hon inte på plats för att njuta av sina blåsippor.

Min förhoppning är att alla tar sig tid och upptäcka och njuta av allt det vackra som vårens, sommaren och höstens natur bjuder på. Min övertygelse är att det skapar livskvalitét för alla.

tisdag 17 april 2018

GDPR


Det finns saker som är dumma, saker som är helknäppa och saker som är helt sjukt vansinniga.
GDPR hör till det sistnämnda.

Den 25 maj går den i gång, EU-förordningen som gör mig heltokig.

Det handlar om hur företag och organisationer behandlar personuppgifter. Visst ska vi ha ett skydd, men det har vi haft i den personuppgiftslag som gäller till den nya förordningen träder i kraft. PUL.


Personuppgiftslagen har inneburit att vi i skolans värld kunnat hämta tillstånd från föräldrarna för att kunna använda bilder, videos och ljudklipp i olika medier. Föräldrarna har lämnat ok på att använda bilder med namn eller utan namn.  Några föräldrar har skrivit under att de inte vill att deras barn förekommer i några medier.
Suveränt bra och enkelt att förhålla sig till.


När den Gigantiskt Dåraktiga Påhitts Regeln träder i kraft, så gäller inte dessa avtal längre. Man måste få nya samtycken och man måste också ha avtal med den part som hanterar ens sociala medier. Instagram och Facebook går inte med på att skriva avtal. Hur det är med google och you tube vet man inte än, men det spelar ingen roll, för alla de personer som finns med på de bilder som finns på de bloggar  som man har måste skriva på nya avtal, för att man ska kunna använda dessa bilder/filmer.


Det är klart att man inte har tid att sitta där med bilder och videos och kolla vilka som ska skriva på nya papper. Man lägger ner alltihop! Så fruktansvärt tråkigt! Jag vet ju att våra bloggar/instagramkonton är väldigt uppskattade av såväl föräldrar, elever som mor och farföräldrar.
Det är ju ett alldeles utmärkt sätt att ta del av elevernas skolvardag.... och de lite festligare tillfällena i skolan.
Det är många besökare på de sidor där det finns sång och musik från exempelvis lucia eller skolavslutningar.
Och nu får inte detta vara kvar! Så förbannat dumt!


Varför denna dumhet då?
Det handlar väl om den personliga integriteten.

Ett klipp från en sida som heter Voister:

"Varför införs GDPR?
Syftet med förordningen är att skydda persondata för EU-medborgare. GDPR innebär även utökade rättigheter för alla EU-medborgare såsom rätten till tydlig information, att ändra felaktiga uppgifter, att få sin data flyttad eller rätten att bli ”glömd”, att få sin data borttagen och rätten att avsluta sitt avtal med en organisation." 
Vem behöver skyddas på detta sätt? Begriper inte varför ens personuppgifter, som de bilder man redan okejat eller ens personnummer, ska gömmas. Tvärtom tror jag att det där med alltför stort personskydd är rent farligt! De som har mest skäl att bli gömda i systemet, är många gånger de som man behöver ha koll på. Vi andra har ju inget att dölja.


Det är med stor ledsenhet som denna tant, mot sin vilja, mot sin övertygelse måste stänga ner de välbesökta, enligt PUL ,väl skötta skolbloggarna som hon ligger bakom.
Hur funkar det om jag tar en bild från skolan och lägger på min privata blogg? Det fanns det inget svar på, vid gårdagens infomöte.
Mentalt börjar jag lämna skolan, det märker jag. Jag tar bara till mig det som jag är intresserad av numera. Detta med den sjuka förordningen, det måste jag ju ta tag i. Samtidigt tänker jag att det allt finns fördelar att man är på väg in i den tredje åldern. Den åldern då man fortfarande kan hitta på roliga saker att göra, men kan strunta i arbetslivets förordningar, vilka tenderar att både fler och dummare.
Lite uppmuntrande blombilder behövdes till detta inlägg!




lördag 14 april 2018

Handikappad


Det kan nog vara lite nyttigt att vara lite kroppsligt handikappad. En kortare tid. Bara för att känna på och förstå.
När livet rullar på och är bra, så tar man det alldeles självklart att det så ska vara. Men det är inte ett dugg självklart.
Visst finns det massor av människor, som av olika anledningar har svårt att röra på sig. Det kan vara ett medfött handikapp, det kan vara en förvärvad skada eller ett kroppsligt tillstånd.

För mig  det varit en "sport" att komma upp i de där tiotusen stegen och gärna lite mer, varje dag. Att få till minst en halvtimmes rörelse varje dag.

Heltokigt, absolut. För visst har jag blivit en slav under aktivitetsarmbandet.... och det är egentligen något som jag tycker är lite sjukt.... även om det är en "bra" sjuka. Men lite för mycket av att uppfylla de mål, som är satta via "motionsklockan", det har det allt varit.

Men, samtidigt, jag saknar den dagliga promenaden.... eller träningen.... väldigt mycket.

Å andra sidan, så inser jag nyttigheten av att ta det lite lugnt och att inse att när det inte funkar med rörelse, på samma sätt som tidigare, ja, då får man acceptera det.

 
Jag fick en riktigt rejäl stukning, när jag halkade på den slippriga gräsmattan i söndags. En stukning, där hela foten kuggade ur i framåtläge. Vilket är både bra och dåligt, det som är bra är att foten inte är så instabil som den blir efter en vrickning åt sidan, det som är dåligt, (tror jag) är att den lite mer ovanliga stukningen tar längre tid att läka.

Att jobba har funkar bra. I början av veckan var jag som den gamla typen av lärarinna, den som sitter vid katedern och låter eleverna komma fram för att få hjälp.  Nu har jag slängt ut katedern för flera år sedan, så eleverna fick stå i kö vid min stol ....

En god kollega såg hur besvärligt jag hade för att ta mig framåt, så i onsdags hade hon trollat fram ett par kryckor åt mig. Det kändes bra att ha ett par extra ben att stötta sig på!

Foten blir absolut långsamt bättre. C-E lindar den varje morgon, men på kvällen så har den svullnat så pass mycket att lindan  gör lite ont. Den blå färgen är nästan borta, men det är fortfarande ömt och väldigt stelt på sina ställen. 
Igår åkte vi till ett ställe utanför Limmared för att kolla hur långt blåsipporna kommit. (Inte jättelångt)
Att gå omkring på ojämnt underlag, det gjorde att foten började värka igen.

Jag får nog räkna med att läkningen tar ett bra tag. Hoppas på att det kan vara läge med längre promenader när det blir maj månad..... men tar det längre tid att läka, så får jag acceptera det.

Jag ska bara vara glad att inga ben är brutna, att inga ledband är av. Har inte kollat med röntgen förstås, men pratat med kunnig personal på vårdcentralen (min nya; Tranehälsan) och där försäkrade man,  att jag inte skulle kunna stödja på en "bruten" fot eller en fot där ledbanden är av.


Ett värre handikapp, ett som jag har lite svårare att acceptera egentligen, är det sociala handikappet.
Igår var de flesta i byn samlade i samband med ett event på Värdshuset i Limmared. Jag anmälde oss, jag vill ju att vi ska vara del av by-gemenskapen, men blev väldigt nöjd då C-E sa att han lika gärna /hellre stannade hemma, och så avbokade jag våra platser.
Inte första gången detta händer.
Jag har så svårt för stora folksamlingar, då det förväntas var tjo och tjim, glada miner och prat om ingenting. Ofta sittande i grupper, där jag känner att det är så svårt att komma in.

Det har ju inte alltid varit så, och är inte heller. Förr i tiden ordnade jag massor av olika gemensamma träffar. Så sent som i höstas tog jag tag i ett födelsedagsfirande som skulle ha gjorts långt tidigare....

Så det är inte riktigt enkelt, mitt  "sociala handikapp".

Jag är ganska social, men bara i mindre grupper, och i grupper där jag känner mig helt bekräftad.

Önskar ofta att jag hade några riktigt goda vänner. Kvinnor som jag kunde prata om allt med, "flickor" som jag kunde åka på en  resa med. Alla har nog inte den sociala förmågan att knyta sig till en grupp, på det sättet. Men jag är avundsjuk på dem som berättar om resor och event med "flickorna".

Det sociala handikappet kunde  vara betydligt värre. Bara lite tråkigt att det tycks bli värre med åren. Foten blir ju bättre för varje dag.....


Ett tredje "handikapp"... eller tja, det är väl mindre allvarligt... är att jag inte "kan" ta del av de virala solidaritetshandlingarna, de som återkommer så snart något "hänt". Det ska vara soldaritetsflaggor, det ska skickas skrivna meddelande via nätet, det ska vara en viss klädsel. Exempelvis.

I går var det knytblus som gällde. Jag äger ingen sådan, vill absolut inte ha. Hu, så fult och inte mig! Jag har ingen relation till svenska akademien, mer än att jag tycker att det är en institution som tillsammans med bl.a kungahuset, skulle läggas ner. Vad Sara Darius har gjort eller inte gjort det har jag ingen aning om. Jag tror att Engdahl är en skitstövel, därför att hans f.d. fru skrivit en hel romanom det.... men det är bara som jag tror. Inte kan jag ta ställning för/emot jag inte är insatt i.

Mellanöstern är en krutdurk och har varit så, så länge jag minns. Nu har det blivit en plats för stormaktskonflikt, igen. För vilken gång i ordningen. Det finns minst två olika nationaliteter av människor som är, och länge har varit, speciellt utsatta, för en massa makttokiga människors sätt att få utlopp för power och aggression. Folket i Syrien. Folket i Gaza. Var någonstans finns solidariteten med dessa människor? Och då menar jag inte virala solidarietet, utan mänsklig! Den saknar jag.

Nog  lider hela den tokiga världen av handikapp, i form av mer eller mindre grandiosa makthavare på olika platser.... där man borde ha folk med förnuft i stället. Förhoppningsvis finns det en stab med klokare människor bakom den,  som bara ser sig själv och att det man själv gör är det rätta.

Handikapp av olika slag kan nog finnas hos många av oss. Jag tror och hoppas att jag snart ska kunna vara mer ohandikappad rörelsemässigt. Jag ser fram emot en dag med 10000 steg. Minst!

söndag 8 april 2018

Tacksam

Jo, jag känner mig ganska så tacksam, där jag sitter framför datorn, efter en otroligt fin vårdag.


Visst kunde jag gå LÅNG-promenad, på byväg och skogsvägar, en runda på över åtta kilometer, utan att ryggen krånglade det minsta.
Jag hade sagt till C-E att ha koll på telefonen, det kunde ju hända att jag ramlade på någon isfläck.


Över de isiga partierna gick jag mycket försiktigt, kände efter för varje steg och satte i stavarna stenhårt.
Sakta och säkert tog jag mig över riskabla partier, betydligt snabbare gick det på snö och isfria vägar. Vilket det mestadels var.
Hemma hjälpte jag till med att dra ris från svärsonens björk-avverkning, den som snabbt och säkert, skedde på självaste påskafton.
Tog bilen ( funderade på cykel) men bilen behövde tankas, till skolan och plockade fram material till morgondagen.

Tyckte att jag kunde tvätta bilen, när den ändå var ute.
Vatten och såpa i spannen, med raska steg ut mot bilen......

Det var då det hände.....det som jag så noga säkerställde inte skulle hända under den långa promenaden....

Fötterna bara gled iväg, i de dåligt sulade tofflorna, på den geggiga gräsmattan, där bara ytan hunnit bli fri från det frusna.
Spannen flög iväg åt ett håll och jag åt det andra. Kände att det hände något med foten.... något som gled isär därinne. 
Sannolikt gled det lika snabbt tillbaka, under det att ledbanden sträcktes ut och började blöda.

Det gjorde skitont! Men jag kunde stödja på foten! C-E lindade den stukade/vrickade/ ledbandsuttänja foten och det gjorde fortfarande riktigt ont. Några timmar och två värktabletter senare är jag YTTERLIGT TACKSAM för att det som inte skulle hända, men ändå hände, slutade så bra. Det blir inga 10000 steg på ett tag (  men jag har ju lyckats göra 15000 + idag), det blir ingen spinmix i morgon. Men annars blir det bara att ta det lite långsammare framåt, och kanske sitta ner i klassrummet en del. 
Så snabbt det händer, när det händer.... och som sagt, jag är så tacksam för att det inte blev något brott på foten/benet. Även TACKSAM för ett par härliga lata timmar i solstolen, en härlig vårkänsla på altanen, med både fjärilar och ( tror jag) solitärbin som jobbade hårt i de snabbt blomstrande krokusarna och långt utslagna snödropparna.

lördag 7 april 2018

Våren


Egentligen hade jag tänkt skriva ett helt annat inlägg... men det känner jag inte för idag. Denna fina vårdag, så måste man bara vara positiv!
Våren har äntligen kommit. Idag har den första tussilagon  visat sina lite avvaktande kronblad. Ungefär som om den undrar: Är det ok att titta fram nu? Jag håller på att förgås av längtan efter vår och ljummet väder. Gärna också lite sol.
Precis som vi alla gått och längtat efter, under flera veckor!


Kom plötsligt på att det är skola och jobb på måndag igen. En ledig vecka går snabbt. Speciellt när man fyller den med roliga saker.
En stor del av förmiddagen gick åt till att planera kommande verksamhet, och sedan var det dags för en vårpromenad. Några snösparvar stötte jag på, nästan framme vid vårt hus. Fina fåglar, som ofta fanns vid mitt barndoms fågelbord, men som jag sällan sett här i Stockremma.
Kompaktkameran fick visa vad den går för, och jag blev imponerad. Den tar väldigt täta bilder, man kan ta fram ganska skarpa detaljer från stor bild.



I originalbilderna fick jag verkligen leta efter den lilla fågeln.

Såg även de första sädesärlorna på promenaden. Om några dagar är det läge att gå till Karlas hage och kolla efter de efterlängtade blåsipporna.  Härligt, härligt med vår!



Har annars bestämt mig för en vilodag idag. Den nyuppladdade aktivitetsklockan får vila. De tiotusen stegen är inte tänkta att ta idag.
Det har blivit mycket gående de senaste dagarna . Dryga milen varje dag. Det har känts i ryggen.  Jag känner att den mår bra av en mera normal dag, med en halvtimmes promenad och mycket vila i övrigt. Det har gjort nytta direkt. I morgon kommer aktivitetsarmbandet på igen, det får bli långpromenad. Femton grader plus är utlovade. Blir absolut tillfälle att plocka fram en fleecetröja! Och läge att testa skogsvägarna!


Veckan gick snabbt, med besök hos denna lite förkylda söta, goa tjej och hennes föräldrar.


Trots att det bara är ett par veckor sedan som vi sågs senast, så har Ava vuxit och utvecklats en hel
del under den tiden. Hon har blivit en tjej som är dryga halvåret gammal, och som numera äter riktig mat och som sitter stadigt och bläddrar i böcker på egen hand. Helt underbart att se utvecklingen hos de små !


En av favoritplatserna i Malmö besöktes. Möllevångstorget. Helt otroligt fina blommor,frukt och grönsaker, till nästan inget pris alls.  Fyra fulla kassar med diverse gott och nyttigt... drygt 150 kr!


Lite affärsbesök kunde jag bara inte låta bli, där i storstan. En klänning från Gudrun S. fick komma med hem till Stockremma.  Nä, jag kan inte riktigt låta bli att handla kläder, fast jag inte behöver dem egentligen....Men jag tycker det är KUL med roliga kläder!
Uteserveringarna var öppna. Vi besökte flera stycken, bara för att vi kunde. Ett glas öl på en, en pizza på en annan.. lite cider på en tredje.....
Besök på stadsteatern stod också på programmet. "Vinnaren tar allt" hette föreställningen. Det var en revy/kabaretinspirerad pjäs, som handlade om att demokrati är ett styrelseskick som vi måste värna om och ta ansvar för. Nina Persson och Kristin Ampero samt en rad andra artister, både svenska och engelskspråkiga, fanns med i föreställningen. Samt en bra orkester. Ja, det var en sevärd teater!


 
Från Malmö åkte vi direkt till Ulås, där vi skulle vara barnvakt åt denne ständigt glade charmör, under det att föräldrarna var ute på lite egna äventyr.
Tänk att en unge kan bli så superrolig som denne 14-månaderskillen. Och vilken utveckling som bara händer där omkring året! Såväl med kroppskontroll, förståelse som språk!


En kul vecka, som gick fort, blev det! En vecka, när våren kom! 
Och jag som tänkt skriva ett lite negativt inlägg. 
Det har jag ju ingen anledning till!
Absolut tvärtom!

tisdag 3 april 2018

Kalorier, kläder, kändisar


Aktivitetsklockan/armbandet ger verkligen svar på tal.  Den talar lugnt och sakligt om att det är mycket lättare att ta in kalorier än att göra av med dem. Att röra på sig, det är jättebra, men det är absolut ingen garanti för viktnedgång. Om det datoriserade armbandet anger rätt data, så är det bättre att ge sig ut på promenad än att gå på ett gympapass. Fast det räcker inte med en  halvtimmes snabb gång, man behöver allt vara igång minst dubbelt så länge.
Man får sätta olika mål i appen som tillhör armbandet. 10000 steg om dagen, det funkar oftast. Men man får lägga lite manke till, för att få ihop det. Målet 8 km, det betyder lite mer än 11000 steg. 2500 kalorier, det lyckas jag för det mesta uppnå.  För att lyckas med det, så räcker inte alltid de 10 000 stegen, iallafall inte om man är soffpotatis resten av dagen.


Igår, när jag under delar av dagen, umgicks med en här energifyllde lille killen, då visade det sig att dygnets kaloriförbrukning stannat på 2996.  Tänk, att det ska vara så svårt att komma över 3000-gränsen!  Skulle jag sitta i fåtöljen hela dagen, så skulle resultat bli omkring 1700 kalorier.  Skillnaden mellan att inte göra  något och se till att få de 10 000 stegen, det behöver inte vara mer än 700- 800 kalorier.


Idag har jag gett mig sjutton på att  komma upp till 3000 åtgjorda k.  Valde bort kvällsgympan, gick på långpromenad ( ca 8,5 km) + gjorde lite styrketräning här hemma.  När det är fyra timmar kvar på dygnet, så har jag 180 k kvar till målet. Så det ska funka! Intressant att  snabb promenad är bättre vad det gäller kaloriförbrukning än vad medelhård gympa är.

Vad jag satt i mig vad det gäller kalorier, det har jag inte noterat. Borde förstås göra, men ids inte. Idag tycker jag att jag ätit bra. Ja, utom en helt underbart god bondkaka, som jag åt på Glasets hus, då vi fikade där på förmiddagen.....

Nä, det där med kalorier är inte lätt. Jag inser att det är viktigare att äta lite än att röra sig mycket.   Om man ska gå ner i vikt, alltså. Synd att det inte är tvärtom, för den som gillar att röra sig mycket... och att äta lite av varje, av det som är gott.

Kommunanställda har haft gräddfil till Viktväktarna under de senaste åren. Vilket betyder att man från kommunens sida får halva avgiften betald. Ett tillfälle man borde utnyttja, kan tyckas. Men det passar inte mig alls. För det första så vill jag inte bli så där pinnsmal som de som är med där blir, Jag är en storvuxen person och står för d et. Men tio kg bort, det skulle vara ok. Tror att viktväktarna bara skulle fnysa åt ett sådant mål. Sen är det inte många som blir "snygga" efter att gått ner en massa i vikt. Magerheten gör att olika, ej så smickrande,  kroppsegenheter ofta träder fram. Dessutom så är många av de som bantat tillbaka i gamla matvanor och tidigare vikt, efter några år. Kanske börjar man om med bantning igen, och det där med jojo-bantning, det tror jag inte alls på. Tror att det är rent skadligt...


Jaja, var och en gör som den vill. Huvudsaken är att man mår väl. Det gör jag genom att ta långa promenader, gå på favoritträningen spinmix, en eller två gånger i veckan... och äta en kaka till förmiddagskaffet.

Över till rubriksämnet kläder:
Ska åka till storstan i morrn. Till Malmö. Det är väldigt lockande att gå in i de olika affärerna, som för storlek XL, och prova kläder. Det blir alltid mer än provat, det brukar bli något som kommer med hem också. När jag öppnade garderoben idag, för att kolla på de kläder som inte är vintervintriga utan  mer åt vårhållet, så försökte jag intala mig att jag inte behöver några med kläder just nu. Sannolikt inte på hela sommaren, jag har så det räcker, och jag har massor av kläder som jag verkligen gillar. Det är klart jag ska använda dem tills de är utslitna ( ja, ännu längre enligt gällande mode : ) ) -heltokigt att köpa på sig ännu mer. Hoppas att jag kan hålla min föresats, när skyltfönstren i Malmö lockar med vårkläder. 


Slutligen till det riktigt sorgliga, kändisarna, som en efter annan lämnar det jordiska. För ett par veckor sedan läste jag om glaskonstnären Ulrica Hydman Vallien, om att hon var i full gång med planer inför kommande produktioner, nu när hon skulle fylla 80 år... och ha stor fest. Veckan efter, så kom meddelande om att hon avlidit. Idag kom samma besked, vad det gäller Lill-babs.Även hon hade planerat för ett 80-årskalas, som fick ställas in då hon blev sjuk. Jerry Williams blev bara 75.
80  år känns inte gammalt idag. Kanske beroende på att många är ungdomligt klädda, är i gång och försöker leva ett gott liv, så länge som de bara orkar. När livet då tar slut, så har man levt sitt liv på allra bästa sätt. Förhoppningsvis.
Det känns lite i hjärtat, då man hör att ens barndoms kändisar, de som funnits med hela livet, inte längre finns.
Det är väl det som är livet.


fredag 30 mars 2018

Modet


-Tror du att jag hade köpt sådana jeans till dej,om de varit moderna i mitten/slutet av -90-talet?
Jag ställde frågan till Karin, dottern vår, då jag skjutsade henne och lilla Ava till tåget förra veckan.
Karin trodde att jag skulle ha gjort det, att hon skulle fått jeans med hål på lår och knän, om det hade varit modegrejen då hon var i mellanstadie/högstadieåldern.
 Det kan vara så att Karin känner sin mor väldigt väl. Den omodiga modern har ju aldrig/sällan vågat/kommit sig för att säga nej till någonting.  En oförmåga, som jag är allt annat än stolt över....

Till mitt försvar så vill jag framhäva att tiderna har förändrats en smula på de tjugo år som gått, sedan  den tid som min hypotetiska fråga gällde.
Idag lever vi i en väldigt míljömedveten tid. Såväl unga som gamla, har det miljömässiga perspektivet som en del i olika beslut.  Val som exempelvis gäller inköp, matvanor, återvinning.
Vi hade inte kommit lika långt för tjugo år sedan.

Första gången en elev kom till skolan, min dåvarande sexa, iklädd nyköpta jeans med knähål, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med tjejen: - Har ni det så dåligt ställt så att du måste gå med trasiga kläder, så kan jag väl bidra med ett par hela byxor till dej... Hahahaha... Kul, kul!

Sedan dess har det väl gått två tre år och numera har varannan unge hål på sina knän och lår, och även många vuxna.

Hur tänker man, undrar jag?
För det första, vad är det för snyggt att gå med trasiga jeans? Hur dumma är folk, som följer även helt sjuka modeinfluenser?
För det andra, hur kan man gå omkring i dessa byxor med stora hål, när det är tio grader kallt?
Och för det tredje; HUR I HELSIKE kan föräldrar bli så idiotiskt dumma att de, i en tid då man i mångt  och mycket tänker hållbar utveckling, köper kläder som redan är trasiga när de köps in???
Var finns föräldrarna som har MODET att säga NEJ till ett i grunden destruktivt mode?

Jodå, de finns, jag vet, men de är förskräckande få.

I veckan som gick fastnade ögonen på en fin collegetröja i en härligt grön färg, som en av skolans elever bar. Så kul att varma, användbara, långlivade collegetröjor är på väg tillbaka, tänkte jag. Tills jag fick syn på något; Tröjan var alldeles söndertrasad på ett par ställen.

MEN snälla, hur idiotiskt får modet bli?  Göra sönder en fin tröja, som skulle kunna hålla länge, och som skulle kunna återanvändas av någon annan, om den första ägaren tröttnade på den.

Jag kunde inte hålla tyst, där jag satt med några elever vid lunchbordet, utan tog upp hur helfel jag anser att trashanksmodet är. Ett par av barnen som satt vid mitt bord, berättade att de inte fick köpa trasiga kläder för sina föräldrar. Tack och lov, att det finns några föräldrar med vett och MOD,  bland den nuvarande skolbarns-föräldragenerationen.

Jag var hos frissan igår. Kom att prata om den trasiga tröjan. - En sådan har min dotter också, sa frissan.  Jag fortsatte att ondgöra mig om trasiga jeans. - Om du visste hur många jeans/byxor jag fått klippa hål på, genmälde hårfrisörskan. Det är väl bättre att barnen använder sina jeans, med hemmaklippta hål, än att de växer ifrån dem.

Jag var mållös.

Jag må vara en gammal förstockad kärring på sextiofyra år, en tant som inte har rätt att ha någon åsikt vad det gäller ungdomsmode, för att jag inte FÖRSTÅR.

Men ändå, det handlar om att visa respekt för de resurser som jorden ger. Det gör vi inte om vi tycker att det är OK att förstöra saker och tycka att det är coolt. Jag anklagar inga barn/ungdomar, för jag vet själv hur utlämnad man är,  att försöka vara så mycket som möjligt som alla andra,då man är ung.

MEN jag tycker att det är skit av vuxna människor att tycka att trashankmodet är OK, i första hand utifrån miljöaspekten. Fula modetrender, de har vi haft i mängder, så åsikten om att jag tycker att trasigheten är skitful, den kan jag behålla för mig själv.

Nä, det enda jag önskar det är att vuxna människor hade MODET att säga NEJ till MODET med trasiga kläder.