söndag 18 februari 2018

Sportlov


Det fanns tider då vi åkte till fjällen på sportlovet. Det var ett antal år sedan.
Under senare år så blev det  resor till lite varmare klimat under sportlovet.

För nio år sedan skrev jag mitt första blogginlägg när vi hade sportlov. Detta efter att ha blivit inspirerad av en kollega, som jag träffade på en kurs i Amsterdam.

Tiderna förändras.

Bloggen försöker jag hålla vid liv. För fotonas och för min egen skull. Intresset från andra, det har svalnat... och jag förstår det..... mina inlägg har inte så stort allmänintresse.


Bloggen lär sannolikt ligga kvar för evigt. Det är länkat till ett konto, som inte kommer att försvinna, även om jag försvinner. Kul för barnbarnen att kolla på framgent, kanske.
För nu är det de som gäller, när det är lov.
Roligare lov kan man inte ha!Är så glad och tacksam för att vi fick de barnbarn vi fick.... alltså just dem. Superhäftiga ungar!

I tisdags var det en heldag med denne ljuvlige lille pojke.
 Ingen baby längre!
Nu kan han gå! Nu kan han säga många ord. Känner igen sin gamla mormor. Kan leka med sina grejer. Förstår så mycket!



I torsdags packade vi väskan för att resa söderut för några dagar.
Mot lite vårväder.

Stannade till i Halmstad, kollade in den gamla stugan och tog en kort, men uppfriskande promenad på den ständigt utvidgande stranden.

Ingen snö! Underbart!


Målet för resan söderut, det var Malmö.
Oj, vad Ava hade vuxit på de sex veckor sedan vi träffade henne senast.
En stor baby, en tjej som växlar snabbt mellan glada leenden, "småprat" och bestämdhet.
En tjej som vet vad hon vill, det är tydligt.


Julklappen skulle levereras på sportlovet, det var planerat.
En flerrättersmiddag på en restaurang som Karin och Marcus valt ut. Eller mest Marcus, han kan restaurangbranschen.


Kvarteret Åkern hette restaurangen.  Tio minuters promenad från familjen Larsson-Ödegårdens lägenhet.  Det är en absolut fördel med att bo i en större stad, det där med närheten till allt.
Malmö levererar dessutom alltid väldigt bra och prisvärd mat. så även denna gång.


Fyra rätter bestod menyn av. Purjolök i färskost, mums.... ännu bättre var rostad blomkål i sesamsås.... och lamm med morötter i god sås, oj, gott.
Efterrätten bestod av en nötbotten i lemoncurd, täckt med en klick grädde och rostade nötter.
Det tillhörande vinpaketet, det var en fröjd att dricka. Intressant - och gott- att få smaka på fyra olika goda viner.

Ser fram emot nästa års julklapp till den lilla familjen.Det får bli en repris.... för det är roligt, lärorikt och framförallt GOTT att äta "lite finare" ibland.


Våren hade kommit till Malmö... ja, iallafall om man ser det till vårblommandet.
Torsdagen var blåsig och kall, på natten kom det lite snö.


Snö smälte bort snabbt och efter den kom solen. Vinden försvann och det var två riktigt sköna dagar, fredag och lördag. Två dagar då mössan fick stanna i väskan!


Naturligtvis "hängde" vi med Ava en bra stund varje dag.
Hon hade lite svårt att slappna av och få sin välbehövliga sömn, när gamla mormor och morfar tog så mycket av hennes uppmärksamhet.




En promenad med barnvagnen är sömniggörande och sövande.
I fredags tog Karin oss till ett område, som delvis var helt nytt för oss.

Det känns som man kan centrala Malmö ganska bra efter alla år som Karin bott där, så det var extra roligt att ta se ett par nya områden.


Tid för semlefika och lite shopping, tog vi oss, på fredageftermiddagen.
Aktivitetsklockan summerade ca 17000 steg - på hårt underlag.Tanten var trött och hade ordentligt ont i ryggen, och somnade stenhårt ... efter två glas vin och två värktabletter.... klockan 9 på fredagskvällen.

Vi bodde på ett  jättebra hotell, mitt i centrala stan. Hotell Mortensson. Rekommenderas.Absolut prisvärt.  Extra bra då vi parkerade bilen på Karins gata, och tog oss de ca 2 km till hotellet med taxi eller till fots.

Mölletorget är en Mamlöfavorit.  Det blir alltid en hel del handlat, till nästan gratispris. Idag ska jag göra moussaka med fina auberginer. 




Pyjamasklädda Ava visade ett alldeles förträffligt morgonhumör.

En helt underbar lite unge... inte helt olik sin mamma i sitt babyutseende....




Dags att säga hej då till fina, mysiga, viljestarka Ava, för denna gången.

Förhoppningsvis ses vi när det blir påsklov igen.... och kanske innan dess, om Ava och hennes mamma kommer norrut en sväng.


Två timmar och fem minuter tog resan från Mäster Palmsgatan i Malmö, till Ulås Krokens.
Det är roligt för en som gillar att köra bil,  att köra långt på en lördagseftermiddag, eftersom det är lite trafik på vägarna ... och framförallt så finns det knappast någon tung trafik som kan stoppa upp.Bra väglag var det också, även om snön mötte oss söder om Örkelljunga.

I Ulås väntade en lite trött kille, som genast blev mycket piggare när han fick syn på två välbekanta ansikten.


Det är så kul att se Konrads nyfikenhet på allt som han hittar. Borsten i min väska var väldigt intressant.... tills han började smaka av den.... och det tyckte jag inte den var tillräckligt fräsch för.


Två av våra katter hade fått lite roligt miljöombyte sedan i tisdags. De skulle med hem till Stockremma. Fiona, det är Konrads favoritkatt, och den ende som vill vara med på bilder i närheten av Konrad. Han gillar de övriga katterna mer än vad de gillar honom.....

Ja, det var sportlovet det. Så roligt att få träffa alla dem som betyder så mycket för tanten. Är så tacksam för mina döttrar, de små barnbarnen och de goda pappor som Konrad och Ava har.

I morgon är det vardag och skola. Känns väldigt ok, efter denna veckan!






söndag 11 februari 2018

Artighet


Tråkigt fotoväder! Inte mycket till varierande motiv i vintertråkvädret. Så man får ta vad som finns.... Ganska spännande bild egentligen, den här ovan.

Aktivitetsarmbandet  kräver sitt. 10 000 steg. 8 km, 2500 kalorier....... Försöker göra den digitala enheten någorlunda nöjd............ lyckas ganska bra de flesta dagarna. Tycker att 10 000 steg, 2500 kalorier,  skulle göra lite nytta rent anti-tjockleks-mässigt. Tycks vara marginellt....men om man undantar att önskad "mindre-tant-storleks"-effekt uteblir, så är det sannolikt ganska bra med en krävande digital apparat på handleden . För visst är det nyttigt att vara ute och röra sig.


Under det att jag jagade steg mellan 7500 och 10000, för en stund sedan, så kom jag att tänka på ett av mina tillkortakommanden. Min brist på artighet och allmän hyfs.
- Hur är det med dej? -Hur är det? - Hur mås det?
Det är frågor som ofta ställs av artighet.
Jag ställer aldrig sådana. Med undantag för om jag vet att någon är krasslig eller om personen låter förkyld. Då frågar jag förstås, för jag är lite intresserad  av mina medmänniskors hälsa.  Men det där med artighetsfraser, som egentligen bara är just sådana, det har jag väldigt svårt för.
- Hur är det med Anna-Lena?
- Det är bra.
Kort svar. Fast jag egentligen kunnat svara. - Jag har lite ont i ryggen. - Jag är lite irriterad.....
När jag talat om att jag mår bra.... vilket jag ju oftast gör ( och det är jag tacksam för)... så borde jag då ställa motfrågan. - Hur är det med dig då? Den frågan ställer jag aldrig. För jag är inte intresserad............
Överhörde ett samtal i matsalen i veckan:
Mattant till elev:  Hur är det med dej idag då?
Elev: - Tack, bara bra. Hur står det till med dej då?
Mattant: Det är bara bra:

Just då önskade jag att jag gett mig själv en lika bra uppfostran, som den här pojken hade fått. Ett föredöme.


Digitala enheter uppdateras med jämna mellanrum. Synd att man inte kan det med tanter också. Och lägga till lite extra programvara av naturlig artighet!

tisdag 6 februari 2018

Inte klokt

Nä..det är inte klokt. Önskar bara att jag vågade göra något. Säga ifrån. Åt alla håll. Känner mig  feg och maktlös. Ouppskattad. Ensam.  Men så kanske de allra flesta människor känner. Och...vad har jag att klaga på?

lördag 3 februari 2018

Galet


Det är galet många fåglar vid C-Es fågelrestaurang, så här års. En stor flock gråsiskor slår sig ofta ner och väljer bland utbudet av olika frön. Antar att de har samma frösmak, men vet ju inte.

För några år sedan visste jag inte vad en gråsiska var, hade bara ett hum om hur grönsiskan ser ut.
Invasiv fågelart, gråsiskan?


Gulsparvar brukar också komma flockvis. Den här sparven  tycks vara ganska så ensam av sin art. Förhoppningsvis får han vänner vad det lider. Gulsparvsflockarna brukar komma på senvintern.


Testade nya kameran och gamla objektivet genom fönsterrutan igår eftermiddag. Blev väl inte galet imponerad av resultatet. Svårt att få till den där riktiga skärpan. Kan delvis bero på skitiga fönsterglas.

Kul iallafall att se ett antal fågelarter på nära håll. Det är en av vinterns få fördelar.

Upplevde en galet häftig grej, precis när jag kom hem från skolan igår. Hörde ett trumpetande, typ tranläte, på håll. Ljudet kom närmare, så jag väntade in det som var på väg. Nyfiken, förstås.

Alldeles över mitt huvud, på bara några tiotal meter höjd, kom en ojämn plog med  svanar, flygande. De hade god fart och försvann innan jag ens hann tänka på att fota dem.
I sydsydvästlig riktning gick färden. Snö och kyla var dem i stjärtfjädrarna, jagande dem mot varmare platser. Hoppas att de snart kan återvända!


Lutfisk blev det till lunch idag. Galet, så här en dryg månad efter jul. Ganska gott dock, Smakade bättre nu än tredje eller fjärde gången på två veckor, då när det var jul.
Kanske är julmat inte galet alls, denna första helg i februari. Tror nämligen att det kan vara denna helg som kallas "lilla jul" - Marie kyrkogångsdag,  ljushögtiden.
Kommer ihåg från min barndom, att man ( när barndomens julgransplundringstid var slut) tyckte att julgranen kunde få stå inne till Lilla jul. Till vilken nytta, det förstod jag aldrig.  Vem avnjöt julgranen, där inne i det helt utkylda "finarummet"? Kan fortfarande förnimma hur kallt det var där och hur fruktansvärt torr och avbarrad granen kunde vara.
Helgalet!


Fortsätter att ondgöra mig över vår idiotiska läroplan. Den där alla ska formas i samma skopa, efter samma mall.
Ännu mer galet är regeringsutspelet om "läsa, skriva.räkna -garantin". Må det aldrig bli beslutat i riksdagen! Vad skulle garanatin gå ut på? Skadeståndsersättning till de barn som inte kan läsa/skriva/räkna( vad det nu egentligen innebär) när de går ur åk 3. Kommer i så fall att bli en dyr historia  för stat/kommuner!
Senast igår fick jag möjlighet att läsa ett forskningsresultat angående svagbegåvade barn/ barn med intellektuella funktionsnedsättningar. Den ena forskningsrapporten efter den andra visar att alla elever har inte förutsättningar att få godkända betyg, enligt de kunskapskrav som ställs i den senaste läroplanen.


Det framgick också i forskningsrapporten, publicerad i Läkartidningen, att det speciella stöd, som de svagbegåvade barnen får, inte ger någon större effekt. Något som jag många gånger hävdat. Man måste göra annorlunda med de här barnen, försöka hitta deras starka sidor, jobba utifrån dem och strunta i de där förbannade "målen", som förutsätter att alla är lika... eller iallafall liknande.


 Det är numera så viktigt att vår lärarprofession baseras på forskning. Knepigt och helt galet att man inte alls lyssnar på forskningen kring svagbegåvade barn.  Det känns snarare så att man från skolpolitisk sida/skolverket förnekar att dessa elever finns i våra skolor.

För egen del, så börjar jag mer och mer gå tillbaka till den typ av skoltänk, som jag har så många års erfarenhet av. Jag anser att skolan ska vara en trevlig plats för alla, där alla måste få lyckas utifrån sin förmåga,... och där vi jobbar med kunskaper och förmågor, utan att eleverna hela tiden måste veta vad i läroplanen som de jobbar mot eller hur ett arbete ska bedömas. Det är ju kunskaperna det handlar om, inte vilket betyg man har.


Hu, vad jag tjatar om skolans galenhet. Men det är ju den jag har erfarenhet av och kan tycka om, utifrån vad jag ser är bra eller ej.


En annan sak som jag tycker om, och som jag tycker är helgalet, det är utvisandet av flyktingar som har bott i vårt land i flera år. Läste idag om en familj i närområdet, som skulle utvisas till Kurdistan, trots att de bott här i flertalet år och trots att man riskerade att bli dödade om man återvände dit.

Det förbannade migrationsverket hittade inget skäl för att man skulle får stanna. När man familjens sida hävdade att man hade övergått från islam till kristendom, och att det var ett skäl för dem att få vara kvar här, så kom man på kristendomsförhör, och föll på att man inte kunde förklara vad en protestant är. Varvid jag undrar hur många vuxna helyllesvenskar som kan ge en bra förklaring på det.

Det tycks som om migrationsverket består av Sveriges samlade population av ondsinnade paragrafryttare.


Aktivitetsklockan styr mig. Galet är det!  10 000 steg per dag. Helt galet att man faktiskt kan få ihop mer än 5000 på en skoldag!  Då klarar man sig på en promenad framåt byn, för att få fyrverkeri och glada tillrop i appen.

En ledig dag är det värre att få ihop de 10000 stegen.
De galna tanten får ge sig ut på långpromenad.
7.5 km.  En skön promenad i lite bitigt vinterväder.
I det fina vindskyddet var det inbjudet till korvgrillning igår kväll. Vi är så dåliga på att ta del av inbjudningar, där det gäller att komma i varmaste kläderna och sitta utomhus flera timmar.
Är mycket mera trivsamt att sitta framför brasan inomhus, dricka lite vin och kolla "På spåret". Tycker jag....och inser att man tycker olika....


Har äntligen  fått igång emailen igen, efter att någon helgalen människa tog över hotmailkontot och trodde att någon bekant till mig, skulle tro att jag var i Ukraina och skicka pengar till mig, då jag hade blivit av med mina egna.

Google-kontot/kontona börjar ta emot meddelandena, då hotmailkontot är oåterkalleligen borta.

Fick äntligen geocaching-kontot kopplat till nyaste kontot annalenastockremma@gmail,com

Direkt kom det meddelande om en ny runda i trakten av Borås, en runda som en vovvelivovve ( jag vet inte vem han är) hade lagt ut i samband med ett kvällsevent igår.
Lät ju bra, tills jag läste att alla gömmor, utom tre av tio (?), behövde tas med ett redskap, ett fem meter långt fiskespö. Helgalet, tycker jag! Vem tusan går runt i skogen med ett metspö!
Jag har viss förståelse för dem som vill ha utmaningar och tycker om att klättra  fem meter upp i ett träd för att hitta en gömma med hög terrängpoäng. Även om jag tycker att även det är galet på rundor. Men att behöva gå runt med ett metspö, det är ju helsjukt!


Veckorna går galet fort, bara en vecka till sportlov.
På sportlovet, så är det nio år sedan som jag började med en här bloggen. Galet att man hållit på så länge. Till vilken nytta? Jo, jag vet... det är kul att bläddra tillbaka i den offentliga fotodagboken - för det är ju vad det är - och läsa vad man gjort, tänkt och hur man känt sig.

Saknar fortfarande min bloggvän Inga, galet mycket. Både hennes inlägg och hennes kommentarer. Samt de gånger vi träffades irl.
Det känns alldeles galet fel och konstigt att förstå att hon inte ska finnas, vare sig i sociala medier eller i verkliga livet något mer.


söndag 28 januari 2018

Steg

Den där aktivitetsklockan var nog inget dumt köp. Även om man kan bli lite nördig av den...
Målet 10 000 steg per dag är lite pockande... och om man inser att inte det funkar.... så är det en kaloriförbrukning på 2500 kalorier som behövs, för att dagen ska bli stjärnmärkt.


Idag lär nog ingen av dessa mål nås, därtill är vädret alldeles för tråkigt. Det är väl bra att jag inte blivit en sådan nörd, en sådan slav under klockan, att jag ger mig ut på långpromenad i skitväder. En lite sväng ska det allt bli. En gnutta frisk luft, eller någon form av extra rörelse varje dag, det var ju något som jag levde efter, även innan aktivitetsklockans stegkoll.

Och en sådan här dag, då varken steg eller kaloriförbränning ligger på hög nivå... ja, då får man väl äta lite mindre. Det är en absolut insikt, egentligen en självklarhet, som kommit  med de data som fit bit-appen  redovisar. Det är en insikt som är bra för tanten, och som faktiskt redan har visat sig i ett litet steg  i rätt riktning, vad det gäller åtsittande kläder.


Våren har också tagit ett  litet, litet steg framåt. Snödroppsknopparna sticker försiktigt upp sina små huvuden i rabatten. De får allt räkna med att vintern också tar sina framåtsteg, ännu ett par månader. Räknar dock med att se både blommande snödroppar och vintergäck, då vi planerar att besöka Malmö när det blir sportlov, vecka 7. Där brukar våren ligga flera steg före oss här på höglandet.


Det här lilla charmtrollet tränar för fullt på att ta sina första steg,  för helt egen maskin.
Det är nära nu.


Ett år fyller han i morgon.
Igår var det kalas för mormor, morfar, farmor och farfar.


Det är otroligt, hur många utvecklingssteg framåt man tar under sitt första år.
Från att ha varit ett fullständigt hjälplöst litet knyte, så kan han numera förmedla ganska så tydligt vad han vill. Och även ta sig dit han vill.... med fart.


Även om orden inte är så många, så har de kommit ett efter ett. Gamla mormor uppskattar att han lärt sig ordet tack. Hoppas att det  blir en självklarhet,  som alltid hänger mer honom genom livet!


Det  har verkligen varit en ynnest att få se en baby utvecklas till ett småbarn, en ett-åring. Naturligtvis hoppas jag få vara med på tio-årskalaset också......

Att det dessutom finns en liten tjej i Malmö, på fyra och halv månad, som man också får följa, det är nästan för bra för att vara sant!


Baka kaka, och Imse Vimse spindel, det är sånger som går hem hos en ett-åring!


Liksom dans och bokläsning..... och allmänt  stökande runt.
Undrar om Ava kommer att göra ta liknande steg framåt, eller om kusiner får olika småbarmsintressen...?


Charmtroll nummer ett! Jag är så glad att få följa dina steg framåt.

Snart springer du ifrån mej



Får väl göra aktivitetsklockan lite nöjd, och ge mig ut några tusen steg, trots skitväder!






söndag 21 januari 2018

Nörd?


Är man "nördig" när man känner att man måste ut och testa bästa kameran, en dag som denna, då vintern visar en otroligt charmerande sida?
Är man nördig, då det alltid finns en kamera med, förutom den som mobilen har, på alla slags utflykter i dagsljus?
Skulle jag ha glömt den "lilla" kameran hemma, så känner jag mig oklädd. Har jag glömt mobilen hemma, så är det stor risk att jag vänder tillbaka och hämtar den. Utan mobil känner jag mig hjälplös.



Tänk, för 30 år sedan, så visste jag knappt vad en mobil var. Det fanns något man kallade biltelefon, det hade jag hört talas om.

För 25 år sedan, då mobilen var ett faktum, så fick jag bege mig till byns högsta punkt, 1,6 km bort för att MÖJLIGEN få till ett samtal...

Och att mobilen skulle kunna bli något annat än telefon, det kunde man ju inte i det vildaste fantasi, tänka sig.

Kommer ihåg, då döttrarna visade på SMS-funktionen. Det var sannolikt i början av 00-talet.... femton år sedan drygt. Jag var djupt imponerad!


Nej, jag tror inte att jag är fotonörd, direkt. Därtill jobbar jag alldeles för lite med mina bilder.
Dessutom har jag svårt att  urskilja de foton som egentligen inte skulle visas officiellt, de som inte är bra.
Jag har så svårt att låta bli att hitta något fint i de flesta bilder.

En fotonörd jobbar med bilderna och är bara nöjd med det bästa.... så tänker jag.


Lite nördiga vad det gäller mobiler, det har nog de allra flesta av oss blivit.
Det har blivit självklart att bli anträffbar, via sin bärbara apparat, en apparat med ständig kontakt med de nätverkande satelliterna....

Tycker dock att våra elever, är betydligt mindre beroende av mobilen än vad de vuxna på skolan är. Ingen som smygkollar under den mobilfria skoldagen, få som har med sig apparaten över huvud taget. På fritiden så förstår jag att den används flitigt, den liksom dator/platta... och till stor del för spel eller för youtube-koll.

Nä, vi vuxna är mer nördar vad det gäller mobiler, än vad många barn är. Kanske för att mobilen/smartphonen är en självklarhet för dem, vilket den ju inte är för någon över 30. Alla över 30, kanske t.o.m 20,  kommer ihåg en tid utan ständig uppkoppling.


Nördighet - eller intresse? Kanske mest det senare.... i de flesta sammanhang.
Jag har ett intresse av att fotografera.
Mannen som  hamnade i kamerans blickfång, är intresserad av jakt.

Ibland kan intresset gå över i ett "tvång" att utföra det man är intresserad av, som om det vore fråga om ett beroende.

Är jag fotoberoende? Skulle allt sakna en kamera om jag inte hade någon.

Tror det samma gäller jägaren och hans bössa....


Intresse eller nördighet? Mina "nördigheter" är oftast relativt snabbt övergående.

En period, för  många år sedan, då målade jag tavla efter tavla i olja.
Små tavlor, målarmaterial är/var dyrt.... och jag insåg att jag inte skulle ha någon avsättning av mina alster. Jag är ingen bra konstnär, men det var fantastiskt roligt, och synnerligen meditativt och gottgörande för själen.


I början av bloggtiden, då var jag helt nördig på att skriva varje dag. Kommer ihåg att det var ett påhäng också, inte bara ett sätt att jobba med hjärnan... eller att få egentid....
Men möjligheten att synas medialt, och så småningom få spara sina bilder för framtiden, den motiverade till det närmaste dagliga blogginlägg. Numera är målet ett inlägg per vecka, fortfarande mycket för bildernas skull, men även för att min tidigare nördighet ska fortsätta att vara ett intresse... och inte helt försvinna.



Gammaldans och bugg var intresse/nördgrej för många många år sedan. Oj, vad kul det var. Jag har t.o.m instruktörsexamen i gammaldans. Ett dött eller kanske bara vilande intresse.... ? Jag skulle gärna ta upp det igen, om jag vågade.

Musik var barn och ungdomens stora grej. Jag kunde allt man behövde kunna om musik, och hade tjocka valkar på vänsterhandens fingertoppar, efter allt gitarrspelande.

Förr i tiden så var musik ett typiskt ungdomsintresse. Undrar om det är så nu? Tror att youtubers-intresse/nördighet är större.


För fyra-fem år sedan, så var jag hel-nördig vad det gäller geocaching.
Nördigheten försvann efter något år: Jag hoppas och tror att geocaching ska fortsätta att vara ett levande intresse, för det är ju en kul fritidssyssla ... om man inte låter den bli till ett beroende.

Nördighet idag?  Aktivitetsklockan och Fitbit-appen? Att försöka få till 10 000 steg per dag... och helst 2 500 (eller mer) förbrända kalorier per dygn.

Men det är ju faktiskt nyttigt för tanten, att röra sig och att tänka lite sunt vad det gäller kaloriförbränning.
Samma sak gäller att försöka få till två ( minst ett iaf) gympapass per vecka.....

Varken nördighet, intresse..... mera ett behov, ett sätt att må bra.


En viss nördighet, kan jag känna i min negativa inställning mot att gå i pension. 

Kanske är det skolnörd jag är.... för tänk, där finns både starkt intresse och ett visst mått av beroende kvar,  efter att jag befunnit mig i skolans värld i, tja... 57-58 år väl. 

Sportnörd? Nej, aldrig. Men jag tycker att man ska ha lite koll kring den världen ändå, i rent allmänbildningssyfte. Att vara allmänbildad kan väl vara ett intresse så gott som något.



Lite mormorsnörd, det får man väl också vara... det är väl alla mor/farmödrar.