Elva med Emma.... en ensam

Kul att någon av kollegerna var intresserad av att lära sig lite mer om geocaching. Unga kollegan Emma ville gärna ta en halvdag av påsklovet för att se hur det hela fungerar. Torsdag bestämde vi och klockan halv tio så hämtade jag henne utanför lägenheten i Ulricehamn. Hade lagt in ett antal cacher i gps och mobilminne, längs en tre-fem mil lång runda väster och norr om stan.

 Först besökte vi Storeskogens TB-hotel. Låter  ju jättekonstigt för en icke geocachare. Ett hotell mitt ute i skogen. Nu är det inte ett hotell för folk, utan för Travel Bugs,  småsaker med identifikationsnummer som åker kring i geocachevärlden. Hade tagit med en Travel Bug från den lilla trippen som jag och C-E gjorde för några veckor sedan. Den kom ursprungligen från Tyskland. Genom att placera den lilla plast och tygängeln i lådan ( ja, Travel Buggen hette "Die kleine Engel") så få dess ägare information om att den nått en ny plats på sin resa.
Jag har en egen TB. Den lade jag ut i lådan nära Johannas hus i Hjälshammar i augusti förra året. Den
  ( Moody) befinner sig numera i Schwarzwaldområdet i södra Tyskland. Kul att få rapporter om dess förflyttning från plats till plats.

 Bogastugan är Södra Vings hembygdsgård. Den ligger vid sjön Tolken. Här fanns en rolig cachegömma, som var lite småbesvärlig att komma åt. Men det lyckades. Tur att man är lång!

 Högafors har ett eget litet  kraftverk.

 Ägaren till detta och en vän till honom ville gärna prata en stund. Kraftverket förser fastighetsägarens hus med energi.
Cachen har en bekant till honom lagt ut.
Känns ju lite sådär annars, när man letar efter gömmor nära privatbostäder. Men här var det OK. Och Anders, som energiförsörjningsställesägaren hette, tyckte att det var  kul att ha en geocache alldeles utanför tomten.

 Vädersholm var dagens höjdpunkt. Här har det under 13-1400tal funnits en borg. Den ägdes först av Albreckt av Mecklenburg, men när han fick se sig slagen av drottning Margareta vid slaget vid Falköping, så övergick borgen i hennes ägo. Från början var den belägen på en ö i sjön Mogden, men p.g.a av landhöjningen så ligger platsen numera på en halvö.

 Här skulle jag kunna tänka mig en sommarstuga, absolut. Ett helt bedårande ställe. Det syntes att traktens folk också tyckte det, det låg rester från picknickar lite här och där. Tyvärr! Det är väl skit att folk inte kan ta med sin skit hem!

Vi passerade Hökerum och begav oss till Härna. Det är en liten by som ligger högt och som man kan se ända från mitt barndomshem i Rångedala. I Härna var jag med mormor en del när jag var liten, hon hade avlägsna släktingar där. Det fanns också ett brödrapar som tillverkade trätofflor i Härna. Köpte ett antal par i min ungdom. 

De tre stora runstenarna, på en höjd i närheten av vägen, de hade jag inte uppmärksammat tidigare,

Helt otroligt att man kunnat hitta material till den tre meter höga stenen, och att man sen kunnat forma den så väl. Ulf Lundellinspirerat cachenamn: "Där runor ristats för vår skull..."

Körde mot Hällstad. Här är det stora öppna åkerfält, en levande lantbruksbygd.
Affären på bilden, den har inte levt på länge. Men ser ni att det faktiskt är "Änglagårdsaffären"? Kul att se. Tänk vad roligt och intressant det måste ha varit för bygdens folk att få se  inspelningarna av filmerna.

 "Gurkodlaren" och hans hus imponerade inte på mig. Men det var kul att kunna visa Emma att geocacher kan vara gömda på de flesta ställen.
Här har det iallafall bott en man som ägnade sig åt att odla gurka. Hoppas att han hade bättre hus än det nedfallna skjul som var cachegömma.

 Körde mot Blidsberg. Där finns fina fikastället Basta kvarn. Men där var ingen cache, utan på andra sidan Ätran, där fanns denna lilla kvarn, Gadda kvarn.

 Emma hade med sig fika med hembakade bullar och kakor. De smakade himmelskt tillsammans med lite gott kaffe. Vi tog oss friheten att låna ett bord som hörde till fiket.
Rekommenderar ett stopp vid denna fina anläggning vid kvarnarna i Ätran i Blidsberg. Fantastiskt fin miljö.

 Vägen mellan Falköping och Ulricehamn passerar många samhällen. Inte konstigt, eftersom Ätran har varit en av södra Sveriges viktigaste kommunikationsleder sedan stenålderstid.
Åker man söderut från Blidsberg, så kommer man till Dalum. Där fanns en enkel magnetcache vid den fina kyrkan.

 Man får inte lägga en cachegömma för nära ett fornminne. Emma kunde hitta gömman "Domarringarna i Dalum" ....

 ... en bra bit ifrån domarringen.

 "Kycklingkullen" kan vara ett passande namn så här i påskatid. ( Lärde mig igår av Fredrik Lindström och hans dialektspaning, att sammanskrivning med a i påskatid visar att även vår sydvästgötska dialekt är släkt med danskan). Namnet Kycklingkullen kommer sig av att här brukar det vara alldeles gult med gullvivor i maj.

 Ätrans dalgång har massor med intressanta kulturmärken att visa upp. Här är det hålvägar, gamla ridstigar som förde dåtidens hästburna människor till vadstället över Ätran.
Ett fantastiskt ställe.... detta också!
Här fick Emma uppleva att det inte är självklart att hitta alla cacher. För här gick vi bet, trots att vi tyckte att vi genomsökte alla enbuskar ( ledtråden var enbuske) som fanns där gps och mobil visade närmsta närhet.
Men så kan det vara ibland.
Nu fick inte Emma dussinet fullt på sin första geocachingtur, men elva, det är väl inte fy skam det.

Jätterolig förmiddag med kollega Emma....Tack för att du ville följa med!

Hade lagt in två vägmärken för geocacher söder om Ulricehamn, om jag skulle känna för att leta upp någon på vägen hem.
Rätt cachemätt var jag efter förmiddagens alla intryck, men jag bestämde mig ändå att besöka en plats som har betydelse för min egen historia.
Sjögunnarsbo.
Jag körde genom en helt underbart fina hagar, där blåsippor och vitsippor vände sina kronblad mot mej - och solen. Jag parkerade framför den livlösa sanatoriebyggnaden.
När min mamma var femton år, så drabbades hon av TBC. Det var en vanlig och fruktad sjukdom i mitten trettiotalet. Jag kan själv känna min mormors och morfars förtvivlan, när de insåg att deras dotter fått lungsjukdomen. De hade tretton år tidigare mist sin första dotter i en hjärtsjukdom... och så nu detta.
Mamma berättade att hon blev nedbäddad i hästkärran och så körde morfar den långa vägen till Sjögunnarsbo sanatorium. Där fick hon stanna i nio månader innan hon fick komma tillbaka hem.
Hon berättade om sina många tappningar av det vatten som hon hade i lungsäcken, snacka om att det gjorde ont att bli av med det.
Mamma blev frisk, och det var hon hela sitt liv tills rygg och ben bärjade krångla efter det att hon fyllt 75. Sjögunnarsbo talade hon ofta om.
Tyvärr så finns ingen verksamhet i den stora byggnaden. Beklämmande att se förfallet......

En rolig cachedag, som sagt.
Tvättade bilen riktigt blank och fin när jag kom hem. Så nu får jag hålla mig från skitiga grusvägar några dagar... Helt OK. För mig ger cacheletandet så många nya intryck och bilder.... känner att de måste bearbetas innan jag ger mig ut på nya äventyr.