tisdag 18 februari 2014

Vyer och vandringar


Det är kul att iaktta människor och deras utseende. Speciellt medelålders par. Ofta  är det så att man tycker att de båda makarna är väldigt lika varann utseendemässigt. Det finns något som heter "äktenskapstycke" och den likhet som det begreppet står för, det måste ha utvecklats ytterligare med åren hos vissa par.
Som hos Lena och Martin ( med långt a). Ett pensionärspar, där ena hälften har sitt ursprung  från Sverige och den andra från Kalifornien , ett par som bor på Teneriffa under vinterhalvåret..
De ordnar vandringar för hugade promenadlystna, och det var en  sådan promenad vi anmält oss till, redan första dagen av vår semesterresa.


 Promenad är väl att ta till lite i underkant, vandring var det ju vi skulle ut på.
En heldagsvandring på 10 km.
"Tar väl inte en hel dag att gå en mil, tyckte vi lite morskt. Vad är det för segt folk vi ska ut med egentligen?"
Vi visste att det skulle vara ytterligare ett par med på långpromenaden, och vi hoppades att de inte skulle vara för sengångaraktiga.


 Mandelträden blommade vackert, när vi lämnade den smala vägen vid byn Vento och anträdde apostlahästsfärden längs en stenig, brant stig, rakt ut i terrängen.


 Sköldlössen, som ger det röda färgämnet, vilket används såväl till tygfärgning som godisfärg, var vanliga på sina värdkaktusar.
Lena och Martin hade mycket att berätta om. Många stopp blev det, nästan innan vi hunnit börja vår promenad,... f-låt, vandring. Intressant och lärorikt var den information de hade att delge oss andra.


Vandringen skulle gå längs ravinens kant och runt berget som ser ut som toppen på en virkad mössa .... eller nästan en sockertopp.
Lite långt såg det ut.... faktiskt.
Men dagen var ju  lång... och solen inte alltför påträngande på dryga 600 meters höjd.


 Den fint anlagda vandringsleden blev ganska snart både brant och stenig.
Men som sagt, många stopp var det, mycket information fick vi.... så även om det blev lite svettigt och andfått, så gavs det tid för god återhämtning.


Långt där nere kunde jag ta en fin zoom-bild på Vento och det kustnära landskapet vid horisonten.


Fortfarande var vi på den nivå av vandringen, där folk bott fram till på femtiotalet. Dålig mark var det och dålig tillgång till vatten. Men man klarade sig bra ändå. Husen var ganska förfallna, men bakugnen på bilden skulle sannolikt gå att använda även idag.


"Mösstoppen" närmar sig något och branterna blir allt brantare. Men det går bra, som sagt, vi "pustar" ganska ofta.


Som här, där Martin visar på fikonfrukten, den som bildas utan blomma..... Klart att det finns en blomma, men den finns liksom inuti stammen, och befruktningen sker ganska osynligt, så att det ser ut som om frukten växer från en kal kvist.
Våra förnämliga guider bjöd på torkade frukter från förra årets fikonskörd.
De bjöd också på färska kaktusfrukter. Båda smakade utmärkt.


Vi kom äntligen upp på högsta höjd för vår vandring, 1000 m.ö.h. En ordentlig stigning alltså.
Lunchpaus blev det, under det att luften kylde till sig ganska så bra och dimman smög sig på oss, uppifrån de ännu högre bergen.

Nu skulle vi neråt närmare 400 meter.
För de pigga pensionärsguiderna, så var det en enkel match, medan jag tyckte att det var mycket jobbigare att gå nerför än uppför. Det var en ordentlig ravin på högersidan och stigen som vi gick på, den var riktigt ojämn och stenig. Som tur var, så hade Lena med sig några vandringsstavar á la teleskopmodell, så både jag och den andra kvinnan  i vårt lilla sällskap kunde låna ett extra ben att stödja oss på  under den branta delen av vår nedstigning.


"The hidden valley" kallades vandringsleden ... och här, halvvägs ner på nordvästra sidan av bergssluttningen, låg en ganska så välbevarad ödegård med sina imponerande terrasser. Mycket intressant att se.


Vandringen fortsatte genom genom ravinen och tillbaka till den lilla byn Vento. Ytterligare en bit bort ligger den större byn Arona, och därifrån tog vi så lokalbussen till Los Christianos och vidare till Playa de las Americas.
Efter välförtjänt dusch, lite öl och ett glas vin, så kände vi oss i ganska gott skick igen och vandrade de dryga 500 metrarna till förra årets favoritrestaurang "La Barca" för att avnjuta deras fantastiskt goda fisk/skaldjurspaella.


 Tisdagen blev till en  förmiddag vid poolen och en ordentlig vandring längs strandpromenaden mot Adeje. Tre cacher skulle vi leta upp, och vi lyckades hitta två. Nummer tre var borta, det talade några amerikanska geocachingkollegor om för oss, då vi möttes under den bro där burken skulle finnas.

Onsdagen blev en direkt motsats till måndagens vandring.
Denna dag tog vi båten över till grannön La Gomera, tillsammans med en stor människoskock och två guider. Vi fick se och lära mycket även här, men det blev inte mycket till "motion"... vi satt ju i buss eller på båt den allra största delen av dagen.
Blommorna på bilden, det är nektarinblommor.


Det fanns mängder av megastora maskrosblommor på ön.
Säkert sedda som ogräs, men jag tyckte att de var vackra.


C-E fick sitta på fönsterplats i bussen, för jag tyckte det var superläskigt att sitta vid vägkanten, då bussen susade fram längs djupa raviner med bara låga vägräcken som skydd. På La Gomera så var det antingen upp eller ner som gällde. Mittemellan fanns inte.
Ännu läskigare var det då vi mötte stora bussar på de trånga vägarna.
Vi var uppe på 1500 m.ö.h, nära öns högsta punkt. Där uppe fanns en nationalpark, synnerligen grön, med många buskar och låga träd, företrädesvis olika sorters lagerträd.

Här tog C-E en bild på den förskräckta tanten, då bussen gjorde ett snabbt stopp på en plats där det var raviner på båda sidor vägen. Fattar bara inte hur man kunnat anlägga vägar här.


Teneriffa och den vackra Teide är ståtlig när man ser ön resa sig i soldiset, på andra sidan vattnet.


 La Gomeras klippor, i motsol, var inte helt olika vare sig Dovers klippor eller de berömda klippformationer som finns på västra Irland och som jag just glömt namnet på.

La Gomera var en vacker ö. Jag åker gärna dit igen på en tur, där man kan gå någon av de lätta vandringslederna i nationalparken, men jag skulle inte vilja tillbringa en hel semestervecka på ön. Byarna var lite för små, för att locka till mer än dagsbesök.


Torsdagen blev en riktig "semesterdag". Vi promenerade ( ja, just promenerade) bara till Los Christianos och kollade var svenska skolan fanns. Den ligger precis vid svenska kyrkan, där vi var inne och lyssnade på vacker sång en liten stund. Vore inte fel att jobba ett tag i svenska skolan på Teneriffa, får nog kolla efter lediga jobb där.... lite lockande är det..... fast jag är väl, som vanligt, för feg......

Längs strandpromenaden, hade sandkonstnärerna gjort fantastiska skapelser.


 Dags för en lagom vandring, tyckte vi att det var, när det blev  fredagseftermiddag, när "Markoeffekten" var utläst och dagens vattengympa var fullgjord.... och vi tyckte att det var läge att resa sig från den bekväma platsen i solstolen, för att få lite mer motion.
På Gauzaplatån, alldeles söder om Los Christianos, finns det två cacher och dom tänkte vi leta upp.


Platån ligger bara 150 m.ö.h. så det gick ganska snabbt att ta den "lätta" stigen upp på höjden. Den "svåra" vägrade jag gå, det är alldeles för branta stup vid ena sidan, för att jag ens skulle fundera på den möjligheten.

Cache nummer ett var lätthittad, bara ett par hundra meter från det att vi kommit upp på plan mark.


 600 meter bort skulle den andra gömman finnas. C-E tog täten och kollade bästa stigarna, de stigar som gick så mycket som möjligt på plan mark.


Utsikten var ju bara så jättefin. Stenformationerna skiftade i olika färger och det fanns en del olika växter, även om platån dominerades av den växt som i översättning från sitt spanska namn skulle heta "planta" på svenska.

Lite otäckt var det när vi närmade oss gömman och jag insåg att den låg rätt så nära stupet rakt ner i havet.
Detta trots att det bara var 2,5 såväl i svårighet som terräng.



Skulle jag klassificerat gömman så var ju svårigheten att hitta den bara 1,5 medan terrängen var minst 3,5.... men medelvärdet.... ja, det blir ju 2,5 ..... terräng 3,5, svårighet 2,5 .... jag tyckte iallafall inte att detta var en 2,5-terränggömma. Loggboken låg i en pepparkaksburk i dubbla plastpåsar, i ett bergsskreva.
Tror att detta länge kommer att bli min favoritcache framför alla andra cacher.
Lite jobbigt och lite skräckigt var det att finna den.... men jag lyckades.


 En frukt och drickapaus och avnjutning av utsikt blev det, innan vi vandrade ner för den steniga, ojämna stigen, som hade sidstup som var mer än tillräckligt branta för hispig tant, vid några tillfällen.


Och titta! När man vände näsan mot norr och mot bergen, ja, då såg vi "mösstopps"-"sockertoppsberget" som gett oss sådan träningsvärk några dagar tidigare. Det såg alls brant ut, så här på avstånd.


På natten till lördagen drog det stora ovädret in. Det blåste ordentligt och det regnade stundtals.
Det var inte pool-läge på lördagen. Det var däremot geocaching-läge. Vi gick en ordentlig runda i övre delen av Playa de las Americas, och hittade de tre cacher som vi sökte.
När vi så småningom vände ner mot havet, för att ta oss tillbaka till vårt hotellhem igen, så såg vi flera nedblåsta palmer. Vinden slet fortfarande ordentligt i träden och de turkosfärgade vågorna rullade rytande in emot stranden.Häftigt!


 Lite sol kunde vi njuta av, om inte vid poolen, så på terrassen. Den sista kvällsmåltiden intogs på favoritrestaurangen, La Barcas egen variant på sjötunga. Mums!


Solen strålade igen, när vi väntade på att bussen skulle ta oss till flygplatsen på söndagsförmiddagen. Det var svalare än tidigare i veckan. Tittade vi mot bergen och mot den uppstickande Teidetoppen, ja, då såg vi att det fallit en hel del snö i den höglänta terrängen, under ovädersdygnet.
Mer snö på Teneriffa, när vi lämnade ön, än vad det var härhemma i Stockremma, när vi framåt kvällen kunde återvända till verkligheten, det var det.

En härlig ö, där man kan uppleva mycket .... vackra, vidunderliga vyer, vindlande vandringar, varierande väder och vacker vegetationen.... ja, det är Teneriffa det. Om livet vill oss väl, så återkommer vi nästa år igen!

3 kommentarer:

  1. Åh, vad härligt det verkade vara! Får nog allvarligt fundera på en resa framöver. Gillar också att vandra och så geocacha förstås. Välkomna tillbaka till Sverige!

    SvaraRadera
  2. Åh så härligt det ser ut! Jag hade gärna gett något för att få lite extra sol och D-vitamin nu. Tycker nästan att februari är värre än november. Då har man haft denna mörka tid länge och man vill bara ha vår. Vår och värme.

    SvaraRadera
  3. En härlig reseberättelse du bjuder oss på. Mycket vackert ni fått se och dessutom en massa motion. Några geocacher också, när ni ändå var där... ;-)

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas