onsdag 13 juli 2016

Rofylld resa



Idag var det äntligen dags för sjöturen som Johanna och Martin flaggade för, redan för ett år sedan. Det handlade om en cachingtur på Algutstorpasjön, i en båt med hemmahamn vid det fantastiska aktivitetscentret Isaberg/ stugbyn.

Även om ( medges det) jag kände mig lite pirrig innan vi började vår flytande resa, så kändes det häftigt att vara på den aktivitetsplats, där vattenmänniskor, cykelmänniskor, höghöjdsmänniskor och vandringsmänniskor blandade sig med varann.

Flytväst för tung tant togs på,  äntringen av den något instabila farkosten var allt annat än avspänd och balanserad .. men i väg kom vi ...och efter en stund kändes det helt underbart att befinna sig på den rofyllda resa, som en roddtur på en relativt stillsam insjö innebär.


Det var betydligt lättare att ta sig ur och i en båt, då man gjorde det i nivå med farkosten, och inte uppifrån en brygga.

Första landstigning var på Storön, en ö som är ett resultat av inlandsisens sedimenterande isälvar. Det blev ett rejält backpass att ta sig upp till toppen på den ganska sockertoppsformade ön.


Cachen hittades relativt lätt, Johanna tog en bild på sin mor.... och sedan påbörjades den besvärliga nedstigningen från toppen.... Tanten tycker att nedförsbackar är otäcka och jobbiga.... men ner kommer man alltid, även om det tar tid...


Fin skog, nästan klar att avverka, växte på sjöns största ö.
Lite besvärligt att föra virket iland.... speciellt som många vintrar är så milda, att isen inte är tillförlitlig för att använda för tunga transporter.



Det fanns en riktig körväg på ön, så det var inte så många år sedan som man var ute med något fordon här. Kändes märkligt att hitta denna fina väg på ön.


Fackelblomster välkomnade oss på nästa ö, Värö.
Ett nytt backpass blev det, för även här var cachen gömd på ön högsta punkt. en fortsättning på isälvssedimenteringen.
Svårighetsgrad 1,5, det betyder att den gömda burken ska hittas relativt lätt... att även en nästan blind höna(tant) ska ha möjlighet till detta. Nu var vi fyra par ögon, varav de flesta med god syn.
Den lilla burken ville inte visa sig.
Ringde Inga., min egen hållbara livlina..... och fick stöttning i att vi tänkte rätt. Och se där, där hittade Martin  det eftersökta....och jag tycker inte att gömslet höll  hönblindhets-svårighetsgrad.. nä, det var en gömma för betydligt mer skärpta ögon.


En fin grillplats/hikeplats fanns vid vattenbrynet... och längre bort på ön kunde vi se några stugor.
Fika smakade alldeles utmärkt.... det stämmer bra att sjön suger.... eller också var det de energikrävande backpassen som gjorde att en macka och en bulle smakade utmärkt.


Kapten Friberg hämtade båten från landstigningsplatsen en bit bort.
Vår rofyllda resa kunde fortsätta.
Närmare kilometern bort låg nästa planerade fastmarkskänning.


Favoritfotoobjekt. Gillar verkligen små ekor ( denna typ av farkost har nog en annan benämning än eka.... eka är väl gjord av ek-trä... eller....) och dess vattenspeglar. Lite ovanlig vinkel för mig att få fota från vattnet.


Ytterligare en liten burk som var svårfunnen.
När vi var på väg att ta kontakt med cacheutläggaren för att få lite sökråd, så fann Martin den.

Kan förstå, att när de som inte är invigda i det här med geocaching tittar på denna bild, så undrar de vad vuxna människor egentligen sysslar med... och det kan jag också fråga mig ibland.... men kul är det faktiskt.




Annorlunda platser, speciell växtlighet....


.... och fantasieggande naturinstallationer,  det är något av det en geocachare kan få uppleva...


Det var ganska  livlig trafik på sjön, mestadels av kanotister... eller vad det heter... ja, sådana som använder paddel istället för åror.
Roddare får en mera rofylld resa anser jag.... den årframförda farkosten känns mer stabil än den paddel-dito. Men det är lite enklare att paddla... för man ser vart man är på väg...


Undrar förresten hur man kom på det här med att ro baklänges.... ? Det hade ju varit bättre om man kommit på att man skulle ro med näsan i färdriktningen.... Tänk, en sådan elementär sak som ännu inte är uppfunnen.....Konstigt! Med något hjälpmedel på åran borde det väl funka....




Johanna lägger ut cacher som ligger i linje med hennes yrke, cacher om fobier.
Hon hade med sig ett rör som hon tänkte hänga upp i något träd, på en cachefri ö.

Ön hon valde, det var det vackraste av alla de öar vi besökte.
En ö som är ganska så flack, och som kan ligga under vatten under vissa perioder. Så att hänga upp röret i en tall, det är ju ganska så välbetänkt.


Men inte sju meter över marken.... nä, det var inte riktigt schysst...


Det blåste lite i bland, så jag var lite orolig att vår farkost skulle lämna oss strandsatta på den lilla ön. Som tur var, så låg den stadigt sand och stenförankrad.


Måsarna skränade och en storskrake försökte skrämma bort oss från denna ön, genom att spänna ut vingarna och titta riktigt hotfullt på oss.
Nu gillar jag inte närkontakt med fåglar.... men de vingförsedda varelserna gillar närkontakt med människor ännu mindre, så de flydde sin kos och vi kunde gå iland och ostört leta upp dagens enklaste gömma.


Tänk, här fanns det ovanliga ogräset krissla.... samma ogräs som  i kalkrika rullstensåsar i falbygden.
Vittnar om att berggrunden även här bör vara basisk.
Kan den basiska berggrunden förhindra försurning?


Efter att C-E hade rott en bit, så var det Johannas tur att ta över årorna.
Att framföra en årdriven farkost, det klarar ju alla, det är inte speciellt tungt, det kunde jag erfara då jag senare också fick pröva på. Svårigheten, det är att hålla riktningen och veta vart man ska, när man nu inte har ögon i nacken....
Fast det problemet skulle man ju kunna lösa med hjälp av en backspegel som man sätter fast i en keps t.ex.


Mot dagens sista landstigning på den lilla ön i bakgrunden bar det rakt och raskt, med den som genast blev roddarfrälst... och som numera önskar sig en egen eka att förlusta sig med.....


Tur att vi hade en spänstig och vig klätterkille med på vår resa.....undrar om ni kan se "klätterapan" som faktiskt syns upp till u,v, x....?.... z, å, ä, ö
Cachens ledtråd, om ni undrar vad som avses....


Tanten tog båten i land, Martin parkerade densamma... och sedan passade det bra att äta lunch på Höganloft. Vällagad mat, tämligen prisvärd.... speciellt som ett stort urval rätter på salladsbordet ingår till alla rätter.


En titt på de våghalsiga ... och de förskrämda... i höghöjdsbanan, blev det.
Tur att man inte är ung/barn och behöver känna press att ta sig runt där, tänkte höjdrädda jag.


Vid Slätteryds fältspatsgruva finns det en cache. Vi har aldrig vågat oss på den ,C-E och jag, för där varnas det för  de livsfarliga branterna.
Men modige mugglar-Martin, han vågar han. ( Hoppas att hans mamma inte läser detta, för hon skulle inte uppskatta att han befann sig på det ställe som bilden visar.... 50 meter över det vattenfyllda gruvschaktet)


Äkta hälften står på behörigt avstånd och tillber alla makter som finns.


Visst har jag lite dåligt samvete, för det var faktiskt min idé att vi skulle besöka denna höjdskräckens högborg.
Som tur var, så slutade allt bra, med loggad remsa för både mig och Johanna... trots att vi aldrig skulle närmast oss stupet... iallafall inte jag.
 Ska sanningen fram, så var det ganska många som loggat burken, och ingen olycka har hänt... det är bara jag som är så extremt sjåpig vad det gäller höjder...


Fältspatsgruvan var i bruk knappa tiotalet år, under 1950-talet. Här bröts fältspat som användes vid tillverkningen av  IFÖs toalettstolar, badkar och handfat.

De roströda skikten är fältspat, de vita är kvarts... en mineral som också används vid porslins och glasframställning.
Intressant berggrund alltså.



Nedstigningen efter den ångestfulla upplevelsen blev ganska så bekväm, man kunde använda den lite lagom sluttande ängen  i stället för att gå nära gruvschaktets kant...



Tillbaka till Hestra körde vi på mindre vägar och passerade flera små fina byar.

Våffla på Isabergs toppstuga annonserades det om vid stugbyn. Det lät som en bra avslutning på dagens äventyr.
Jag trodde att toppstugan var den nedre våningen på det torn som ligger på Isabergstoppen, men det var fel.
Toppstugan borde heta mitt-i-backen-stugan, för det är den restaurang som ligger i skidanläggningens centrum.
På sommaren säljer man hantverk där, och så serverar man våfflor.

Nu blev det så att jag körde upp till toppen, men det gjorde inget alls, utsikten där är fantastisk.... och några stup finns det inte heller....


Våfflan var god. Kaffe i plastmugg är aldrig gott... och nu var det dessutom lite dåligt varmt, då det stått i en termos under en stor del av dagen.

Men, men vad gör det... en rolig dag var det.... tänk, så mycket det finns att göra i närområdet, dels inom det nära närområdet på bara några mil... dels inom det utökade närområdet ... dagsresa ... 10-15-20 mil.  
Tack för denna glädjegörande och energigivande dag, dotter och svärson. 

Nu tänkte jag ta det lite lugnt ett par dagar....och ni stackare som känner er tvingade att klicka er in på min blogg...ni ska få lite vila.
Bärplockning och bokläsning får det bli under de kommande två dagarna.... sedan ger vi oss  förhoppningsvis ut på en nöjesweekend. Till det återkommer jag, om livet vill mig väl, på måndag.

4 kommentarer:

  1. Ser ut att ha varit en riktigt trevlig dag. =) Höghöjdsbanan är jätterolig! Jag är inte heller förtjust i höjder men här sitter du ju fast och de hjälper dig ner om det skulle behövas. ;) Jättekul utmaning! Känner mig stolt över att ha provat trots höjdrädsla. Har provat både den här på Isaberg och den vid Borås Djurpark. :D

    SvaraRadera
  2. Förstår att ni hade en skön roddtur. Kul att ni hittade de kluriga gömmorna också. Johannes gömma får jag nog hoppa över. Jag nöjer mig med de andra i Hjälshammar. Det blev våffla för mig också tillsammans med tjejgänget i Dannäs våffelcafe. Dit kan vi åka nån gång. Ha några lata sköna dagar nu. Det är du värd.

    SvaraRadera
  3. Trevlig läsninng om trevlig dag. Naturupplevelser känns alltid beriknde för en som gillar sådana. Ro eka, ja, det gjorde jag ibland som barn/tonåring. Då var det inte så märkvärdigt. Idag vet jag inte om jag skulle fixa det. Kanske, kanske inte.

    SvaraRadera
  4. Vilken härlig liten tripp och rolig ide med cacher ute på öar. Tänk, det har jag också funderat på varför man ror baklänges. Har tänkt att man blir starkare då men vet inte. Rolig cachjakter du är ute på ... Ha det så gott.

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas