lördag 26 maj 2018

Vatten

ÄNTLIGEN en igenmulen himmel.  ÄNTLIGEN en temperatur som letar sig ner mot 20 grader. MEN inget regn! REGN står högst upp på min önskelista, vad det gäller väder och natur.


Du är INTE KLOK, säger någon. Så härligt väder som vi har! Det må så vara att jag anses dåraktig. Men jag vet, och jag ser, hur TÖRSTIG naturen är.  Det är inte mjölk som är livet, vilket ju Arla hävdade för ett antal år sedan. Det är VATTEN som är livet. Utan VATTEN blir det f.ö. ingen mjölk heller.

NATUREN behöver vattnas ordentligt. Få sig en ROTBLÖTA. Vilket betyder ett antal dagar med ordentligt REGN, och en lägre temperatur än vad det varit under de senaste veckorna. Jag längtar efter REGN, och jag vet att jag har en förnuftig längtan. Sen får sol-ivrarna säga vad de vill.


Visst är naturen underbart vacker. Fast TÖRSTIG. Bristen på REGN för med sig att allt blommar över så snabbt. Liljekonvaljerna, dessa ljuvligt doftande blommor, sjunger på sluttampen och syrenerna, även de så väldoftande, har mist sin doft i den torra luften.
Allt vill ha VATTEN.


Ramadan. Högsommarvärme och VATTEN-förbud  från soluppgång till sen kväll. Visst får man följa sina traditioner, jag ska inte lägga mig i. MEN barn ska inte behöva utsättas för omänsklig VATTEN-fasta. Tänker att om "vanliga" svenska föräldrar skulle förvägra sina barn både mat och dryck under  övervägande delen av dygnet och dessutom i gassande solskensväder, så skulle det bli ramaskrin och orosanmälan till soc. Med all rätta! Nu är det långt ifrån alla muslimska familjer som misshandlar sina barn genom att förvägra dem VATTEN under den varma dagen, men det finns en hel del som så gör. Det borde vara helt olagligt i vårt sommarljusa land.




Fyllde VATTEN-flaskan och tog en friluftsdag-förberedande promenad i torsdags kväll. Fick återigen traktens vitt synliga nya skyline i blickfånget. Nu tycker jag att VIND-kraft är en utmärkt kraft att använda, bara det att man behöver lite tid att vänja sig vid de vita vingarna som syns lite varstans.


Min närvaro behövdes inte under själva friluftsdagen. Då kunde jag ju passa på att ta mig en ledig fredag och uppsöka västkustskt VATTEN.  När vi kom till stugan, så fanns det inget VATTEN i kranen. Fick koka kaffe på LOKA. 
En VATTEN-läcka hade gjort så att flera sommarstugeområden var torrlagda vad det gällde livets dryck. Gräsmattorna var alldeles gula. Det berodde på brist av VATTEN-läcka ovanifrån. VATTNET i kranarna kom tillbaka under dagen.

Stranden var ganska så tom på en vanlig arbetsfredag.... HAVETS VATTEN var välkomnade och svalkande. Dock ej så livgivande för oss sötVATTENvarelser.

Kollar dagens väderrapport och känner mig både bekymrad och frustrerad. Ytterligare en vecka i sol och högsommarvärme. Varken jag eller naturen njuter längre. Vi vill ha REGN, vi vill ha VATTEN, vi vill ha en försommarbehaglig temperatur. Försommaren är den bästa tiden för många av oss. Den bara försvann och tog oss in i  en alltför bråd sommartid. Det kan jag leva med, men naturen kan inte leva utan REGN.



lördag 19 maj 2018

Retorikmatch


Ett sådant äventyr det blev.
En resa till Stockholm, och till det stora TV-huset! Tänk att femmornas deltagande i Retorikmatchen tog oss ända dit!
Kvalomgång ett, det handlade om varför vi skulle vara med i Retorikmatchen. Eleverna kom på att  vi skulle lova att skänka hälften av vinstsumman på 10000 kr till Barncancerfonden.De skrev ett fantastiskt bra tal, nästan utan min hjälp. Det talet tog oss till kvalomgång nummer 2. Genom den kvalomgången, skulle tjugo kvarvarande lag reduceras till tio. ( Från början var det ca 150 lag anmälda till tävlingen)

Där gällde det att skriva ett förändringstal. Eleverna röstade fram att man ville tala för att få en järnvägsstation till Grimsås. Det föll sig ganska naturligt, att man ville få till något positivt för det lilla samhället som utarmats helt på serviceställen, under de senaste tio åren.

Det blev Skypemöte med Retorikmatchens jury, och efter några dagar, stod det klart att vi kommit med till slutaudition. Det var snabba ryck, två veckor efter beskedet om att vi var bland de tio utvalda, skulle vi vara på plats i Stockholm. Uppgiften var att skriva om förändringtalet så att det blev en version 2.0.



UR fixade allt åt oss. Tåg - det fick bli från Värnamo för att vi skulle kunna komma hem på tordagskvällen - övernattning på vandrarhem på Gärdet - tunnelbanebiljetter - och rikligt med mat och frukt på inspelningsdagen.
Slutaudition ( som kommer att gå i tv i två program i oktober) spelades in på torsdagen.
Jag, som verkligen trott på vårt tal, började få ganska så iskalla fötter då jag såg de andra lagen, och var de kom i från. Det fanns ju ingen tillnärmelsevis så liten skola som vår. Nä, här var det en dans med elever från Lund, Stockholm , Umeå, Helsingborg....och med flera lärare som varit med i TV-matcherna tidigare.
Men, som man från URs sida sa, då man gick igenom dagens schema: - Alla som kommit hit är superduktiga, alla som kommit till slutaudition är vinnare.


Många av inspelningarna gjordes med alla elever närvarande i "Greenroom". Det gröna rummet, det visade sig vara en av de tre större studiorna som fanns i URS lokaler.
Där fick vi vuxna, samt de reservelever som hörde till varje skola, vara med. I övrigt, så var det de två tävlande, en kille och en tjej från varje skola, som kallades från den ena studion till den andra.

Det var MYCKET väntan, väldigt mycket väntan.
Det var mycket intressant att se hur producenten styrde inspelningen helt. Programledaren är mer eller mindre en mänsklig robot. Producenten var lugn hela tiden,och peppade programledaren, då denne gång efter gång glömde sina repliker och då man fick göra mängder av omtagningar.
Att vara kameraman/ljudinspelare, det måste vara ett tungt jobb och det var helt tydligt ett kroppsligt krävande arbete, då (speciellt  kameramannen) var tvungen att böja sig i de mest obekväma ställningar för att få till bra bilder.

Jag och reserven fick vara med på genrepet i studion, där man skulle hålla sitt tal för juryn.Där fanns det gigantiska kameror. Vi fick också gå genom kontrollrummet, där det fanns mängder av folk och monitorer som kommunicerade med kameramännen i studion.

Häftigt, häftigt att se!

När det var dags för tal inför jury och när det var dags att tillkännage resultatet, då fick vi vuxna ( och reserv eleven) inte vara med.


Någon av eleverna som var reserv, fick syn på en monitor i den korridor, där vi väntade, och satte på den, då man var mitt inne i inspelningen av avgörandet.
Det var en pina att se sina båda fina elever sitta kvar till slut, och vara två av de fyra elever som fick lämna rummet  inför kamerorna. Barnplågeri på högsta nivå.

Det fanns åtta klasser som gjort ett bättre tal än vad vi fick till. Det är klart att vi alla vara besvikna för att vi inte gick vidare. Just då vi stod i de ganska så övergivna korridorerna i URs lokaler, så kändes det lite tufft.

Vad var det som gick fel? De båda eleverna var ju så bra i sitt framförande!

En kritik som det fått av juryn var att det var ett vuxental, fast i bra barntappning. En annan var att man inte tagit upp barnens perspektiv tillräckligt mycket i det en minut långa talet.

Jag kände mig som en stor bov, som lagt mig i utformningen ( inte innehållet) i talet för mycket. Men vi har ju inte jobbat så länge med retorik, och det är inget som jag är speciellt bra på. Så jag hade bara de grundläggande reglerna med i talen, då jag hjälpt dem med retoriska figurer.
Det kändes inte alls bra, då vi trötta och besvikna tog oss med tunnelbana till Stockholms central. Det var nästan så att jag övervägde att  lämna mitt mer än fyrtioåriga yrkesliv på stående fot. Ja, inte genom att kasta mig framför tåget.... det är jag för feg för... men genom att säga upp mig snarast.



På hemresan, genom ett ljuvligt vackert försommarsverige, försvann mycket av besvikelsen. Vi hade ju för sjutton gubbar, fått komma till Stockholm och få uppleva en tv-inspelning.  Och det finns minst 140 femteklassare som gör mindre bra bidrag än vårt. Plus att det finns MASSOR av klasser, som inte alls jobbat med retorik....
Jag skickade ett  mail till alla föräldrar i klassen och berättade om utgången.
Alla i klassen var glada och nöjda då vi kom till skolan på fredagen. Kanske var det så att det var jag som mest besviken, trots att jag tagit förnuftet till fånga... jag ska inte säga upp mig, jag ska fortsätta med min härliga klass tills de lämnar sexan!


Vi kom så långt i tävlingen, som vi någonsin vågat hoppas. Lite blev det ju så, under tävlingens gång, att jag hoppades på att komma till TV-huset.

Alla elever i klassen har fått sig en dusch av retorik, och många använder sina nya förmågor då de gör sina redovisningar i skolan. Så bra det blev!

Vi fortsätter förstås att tillsammans vandra vidare i retorikens värld, för att förbereda eleverna för argumenterande tal och texter i det fortsatta livet. Det är verkligen en viktig kunskap att ha med sig.

Det är lite tråkigt att mitt bäst för datum är passerat, och att jag inte kommer att ha fler egna femmor. Men kanske, kanske kan jag få låna dem som går i trean och fyran nu, och försöka komma vidare från kvalomgång ett, ännu en gång.

Det är synd att inte fler fått upp ögonen för retorik, retorikmatchen. Det är lite struligt att hitta hur man anmäler sig. Det gör man via URs hemsida, ganska så direkt efter jul, det år som eleverna går i femman. De åtta klasser som gått vidare, de tävlar vidare i sexan.


En kul upplevelse, en intressant insyn i TV-världen, en tågresa genom ett  otroligt vackert Sverige, en litet äventyr tillsammans med tre härliga elever och två lika härliga mammor till två av barnen, blev det.

Inte behöver jag ta åt mig "misslyckandet"....eller jo, lite gör jag allt det. Men en gammal tantlärare från vischan, hon är kan nog inte vara så slipad i argumenterande och vältalighet som de som kommer från en helt annan social miljö, eller kanske har vältaligheten som specialintresse.

fredag 11 maj 2018

Malmöresa




Drabbades av ordentlig AVA-längtan, förra veckan.  Hennes mamma skickade bilder och videor på den härliga lilla tösen, och jag kände att nu vill jag träffa henne igen, trots att det "bara" gått en månad sen sist.


Dessutom kom det bilder på bostadsrättsföreningens fantastiska trädgård.

Beslutet blev enkelt, det får bli ett besök i Malmö, på Mäster Palmsgatan, under Kristi Himmelsfärdsdag.


Solen sken längs hela vår 25 mil långa väg till Ava och hennes paradisträdgård.


Stannade till i Halmstad, vid östra stranden, och fyllde några hinkar med sand, att hälla i Konrads sandlåda i morgon.
Slogs av två saker: Lite folk på strandpromenad vid pass klockan 9 på morgonen - och hur lite tre hinkar sand märks, ( inte alls) när man tagit bort det från allt det sandfyllda nära stranden. Man behöver inte ha dåligt samvete om man "stjäl" lite strandsand, det är en sak som är säker.


Det har blivit många fikapauser på Rasta, på Hallandsåsen , under årens lopp. Aldrig har där varit så mycket folk som igår. En turistbuss svängde in precis före oss, men vi hade lite närmre in från bilparkeringen, och hann före alla bussresenärer, i fikakön.


De kändes nästan lite hotfulla, när de rusade in alldeles efter oss, de som kom med bussen.
Det var verkligen tydligt att en del kunde trängas ganska så vilt, för att komma först i kön. Kanske var de extremt kaffeberoende....?


Fem bussar fanns på parkeringen, då vi fikat färdigt. Fikakön ringlade sig fortfarande lång. och alla inomhusbord tycktes vara upptagna. 
Funderade på om jag/vi kommer att åka på  bussresa,  om jag får förmånen att bli en pigg pensionär. Tänker att det är mycket åka, för att se lite..... men vill man se något, så måste man ju ta sig dit... Den som lever får se. Ett rikt utbud av bussresor/sällskapsresor finns det helt tydligt.


Ett par mil norr om Malmö, blev det plötsligt stopp på motorvägen. Inte heller detta är något som vi är vana vid, i samband med våra Sverigeresor  via E6/E4.  Brandkåren kom körande mellan alla bilar som måst stanna. Blev varse att det finns plats för tre bilar i bredd på en motorvägshalva.
Nu var det som tur var inget allvarligt som hänt, inget som handlade om liv eller död... eller skador, utan en bil som börjat brinna. 


Ett dryg kvarts totalstopp på motorvägen norr om Löddeköping, orsakade sannolikt närmare milslång kö. Vi hade väl knappa kilometern fram till det utbrända bilvraket, med blev ändå fördröjda med  minst en halvtimme. Kunde förstås varit betydligt värre!


Efter några minuters körning såg vi en stillastående bil med varningsblinkers på, på motorvägens vägren. Vad hade hänt här? Jo, det såg vi. En man var så kissnödig så att han tvingats stanna där det var förbjudet att stanna, för att inte förorena i bilden. 
Tydligt är, nöden har ingen lag.


Avas hela lilla familj tog mot oss. Det är svårt att få den lilla fina tösen att skratta på beställning, men mellan de betänksamma fotoögonblicken, så är det en glad tjej för det allra mesta.


Pappa Marcus fixade snabbt en jättegod lunch, som vi åt i en av alla små bersåer som finns i den stora trädgården. Så härligt att kunna sitta ute i början av maj, så härligt att ha en lugn uteplats, fast man bor centralt i en storstad.


Efter lunchen gick mor och dotter med sin gamla föräldrar/morföräldrar till torget.

Grönsakshandlarna hade kommers precis som vanligt, trots att det var helgdag. 


Tog vägen genom Folkets park.  Fullt med folk i det härliga solskenet.


Ava och hennes familj bor så superbra! De har en egen jätteträdgård, Folket park på fem minuters gångavstånd, till Möllevångstorget tar det nog tio minuter att gå, några minuter längre tar det till "city"/ Triangeln. Igår var det inte tal om inomhusshopping.


Torghandlarna delade ut vattenmelon. Både Ava och jag passade på att både smaka och att köpa. Det var verkligen vattenmelonväder igår!


C-E hade sett  magnolia blomma på den stora kyrkogården, en plats som vi är många som ser som en vacker park, då han besökte Ava förrförra veckan.  Eftersom jag är nördig vad det gäller magnolior, så ville han visa. Ett par tre blommor fanns kvar, till min stora glädje.


Stora buskar, med något som jag vill kalla porslinsblomma, var planterade runt den stora minneslunden. Så vackert, så väldoftande.



Det var verkligen en utmärkt idé att göra en resa till Malmö på den lediga dagen.

Sol, värme, vackerhet, blomsternjutning, Ava och hennes familj... kan det bli bättre?


Nu får jag hålla min Avalängtan i schack tills det blir sommarlov. Det lär nog bli en resa första lediga dag, som man har tid att ta emot oss där. Ett sista besök i Karins lilla fina lägenhet, som nu har blivit  för liten, hoppas jag att det blir. Snart flyttar den lilla familjen fem dörrar bort ( tror jag det är) och en våning upp. Härligt att de kan bo kvar i samma hus!


I morgon träffar jag Konrad. Honom hinner jag inte längta riktigt lika mycket till, för honom har jag den stora förmånen att kunna träffa ungefär varannan vecka. Det är ok för en mormor, två veckor emellan varje heldagsträff. Jag tror t.o.m att det är bra, för då hinner man verkligen längta... och så tror jag, att om man bodde för nära varann, så skulle det lätt kunna bli att mormor skulle komma på besök så ofta, så att barnets föräldrar tröttande på en. 


Jag är så tacksam för de där båda små! De är det bästa som hänt sedan deras mammor föddes!

söndag 6 maj 2018

Vårkänslor


Koko, hördes göken. Herr Gök, det är en som håller tiden. Några dagar in i maj brukar han dyka upp.
Tänk. att en sådan otäcking, är den som  kommer med våren, och talar om att människornas ( iallafall många av människornas) bästa tid, det är den tid på våren, då han framhäver sina lockrop för att få tag på en gökdam, som är villig att para sig med honom. Efter parningen tar herr Göks ansvar för sin avkomma slut, och när gökmadam lagt sitt ägg i en annan fågels bo, så är även hennes skyldigheter mot gökungen borta.
Några stackars småfåglar blir berövade sina ungar, och får i stället mata bastarden som kläckts i deras gemensamt inredda bo.


Nä, göken är ett riktigt ass-hole. Ändå så väntar vi lantisar på hans entoniga galande, varje vår.
Galet!


Tänkte ju skriva om vårkänslor. Romantik, tänker någon. Om jag någonsin haft någon romantisk ådra, så är det nog både död och begraven sedan många decennier tillbaka.

Men det är många känslor som rör sig på våren... också.

En känsla av att vara lite piggare på morgonen, än under den tid då mörkret fortfarande domderar därute, då man vaknar. Det är klart lättare att öppna ögonen och att hoppa ur sängen, när solen skriker ut sina galna lockrop.

Men så trött man känner sig när det blir kväller. Alldeles vårtrött, ja, inte trött utan behagligt sömnig.
Kvällssömnighet, det är en välbekant vårkänsla för mig.


Energi, det är en annan känsla som hör till vårkänslorna. Har svårt att sitta still, vill göra något hela tiden. Göra sådant som gör att jag kan njuta av ett rent hus, av en prydlig trädgård.... av att kunna röra på mig och njuta av våren.


Tacksamhet, är en känsla som infunnit sig under det att jag blivit äldre. Känner en otrolig tacksamhet över att få uppleva ännu en vår, och se det magiska hända, då när den "döda" vinternaturen helt plötsligt genomgår en metamorfos och  bara på några veckor, förvandlar vår del av jorden, till det närmaste ett paradis man kan komma.
Tänker på Inga, det gör jag dagligen, hon var också en naturälskare. Vårarna existerar inte länge för henne.....


När jag gick ut i trädgården för dagens göromål, så kände jag mig lite ledsen, eller iallafall låg. Det var dags att så och sätta grönsaker. Innan man sätter igång, så känns det som ett oöverstigligt hinder. Det gick bra i år också.
En nysådd köksträdgård och en nyklippt gräsmatta, det gör tillvaron ännu mer njutbar än tidigare. Men, som sagt, det är små hinder som behöver övervinnas för att hamna i solläge, i de gamla bekväma trädgårdsfåtöljerna, och njuta över hur fint man har det.


 Jag blev glad när en av grannarna tittade in i trädgården, för en liten pratstund. Det är ju så sällan man tar sig tid för att prata med varann, nuförtiden. Alldeles för sällan. Att stanna till en liten stund och bara prata med varann, det är så viktigt för att man ska känna sig sedd, bekräftad och lite glad.


Ryggen gör förstås ont, efter allt trädgårdsarbete. Men det är en känsla som jag har året om, och när jag vaknar i morrn, så är det onda borta. Tills jag gör någon "ansträngande" igen.
Behöver träna ryggen lite bättre... eller kanske konsultera en naprapat/kiropraktor igen.
Lite "ofarligt" ont här och var, det ingår när man är 64.


En känsla av overklighet har det faktum, att jag och tre av mina elever ( + två mammor) ska åka till Stockholm nästa vecka,för att vara med om en TV-inspelning. De duktiga femmorna gick vidare till slutaudition, framför TV-kamerorna och med riktig programledare och livejury, i Retorikmatchen. Vem kunde tro det, då jag äntligen fick in lite retorik i schemat efter jul, och då vi, precis före påsk, skickade in den första videon, det första talet till UR, Sveriges television.
Ska bli synnerligt spännande att se hur en TV-inspelning går till.


I morgon har vi redovisning av projektet "Utveckla Grimsås" som vi haft tillsammans med samhällsstrategerna i Tranemo. Pressen är inbjuden. Tre tidningar samt Radio Sjuhärad, har anmält att de kommer. En del av intresset kan säkert bero på, att jag i inbjudan,skrev att vi även kommer att presentera nya talet i Retorikmatchen, det som ska framföras inför Tv-kameror, och som i högsta grad hänger samman med Grimsås möjlighet till att blomma upp igen.  Precis som samhällsstratergerna och vg-regionen, så talar vi för att få ett tågstopp och en järnvägsstation till Grimsås.
Det känns lugnt inför vår "presskonferens"... eleverna är så duktiga.


Kan inte släppa den enda besvikelsekänsla, som jag känt på senare tid. Det är tyst med kommentarerna på bloggen, och det spelar ingen roll, jag vill ju gärna visa mina bilder för många... och för mig att titta på vid senare tillfällen.
Men en person som brukade kommentera, har jag träffat vid ett flertal tillfällen, trivts bättre och bättre tillsammans med, men helt plötsligt slutade hon skiva sina glada eller kloka tillrop på det jag skrivit.
När jag skrev att jag saknar hennes kommentarer, så fick jag ett meddelande tillbaka, att eftersom jag tog bort en kommentar som hon skrivit ( det var i november),så bestämde hon sig för att inte "besvära" mig mer.
Jag trodde att det var en vän som jag fått i denna kvinna, men det visade sig vara annat. Förstår inte hur man kan vara så snarstucken.... och långtjurig... för ingenting. Men vi är olika, vi människor....och mig är det många som inte gillar.....


Humlorna är tokiga i lungörten. Det är känns glädjefyllt att det finns många humlor i vår trädgård. Citronfjärilarna har också hämtat nektar i de utslagna blommorna idag, men var försvunna när jag kom ut med bästa kameran.


Vårkänslorna är genomgångna. Iallafall en del av dem. Känner mig glad i hjärtat, då jag haft kontakt med båda döttrarna via Whatsup på seneftermiddagen. Fick en  bild på en småländsk kille som tycktes syssla med trädgårdsarbete och pratade med en riktigt glad liten Skånetjej igår.


Gårdagens stora naturnjutning, det var magnolierna i Norre Park i Halmstad.

En härlig vårhelg går mot sitt slut. Vårkänslorna är luftade. Tack för att du läste.


tisdag 1 maj 2018

Kosläpp


Korna släpptes ut en vacker dag i maj, när jag var barn/ungdom.
Jag verkligen avskydde den dagen.
När korna kom ut, efter en vinter uppbundna i ladugården, så var de helt sjövilda.
De  lyfte upp sina fuktiga nosar i vädret, kände vårluft och vårdofter fylla de vidgade näsborrarna,  ruskade på huvudet och gav sig ut med vådliga frihetshopp, sparkande både med bakben och framben och med de hotfulla hornen i helt okontrollerande lägen. .


Jag var utkommenderad att mota korna som skulle släppas ut på årets första bete. Jag skulle se till att korna tog vägen ner till hagen/vallen, där de skulle få ha sin premiäsrutevistelse.Jag var livrädd. där jag stod med en stor björkkvist i handen, och försökte se hotfull ut.
Det hände ofta att någon våryster ko-madam  inte brydde sig om den livrädda, björkrisbeväpnade tjockisen, utan helt sonika tog in på den breda vägen, bort från hagen.
Varvid pappa fick ett av sina ständiga ilskeutbrott, hans odugliga dotter klarade inte ens av att mota in ett kreatur på rätt väg.
Ystra kreatur, en argsint svärande bonde och hans gråtande dotter ... och hans fru som antigen grät eller försökte blidka... eller tala om för tjocka dottern att detta kunde väl inte vara så svårt...


Nä, det där med kosläpp är en ångestfylld upplevelse för mig.

Idag fick jag en bild på Konrad, då han var på kosläpp, Även hans syssling Elvira, hade bevistat ett sådant, fast på en annan plats.


Idag är kosläpp  en upplevelse. Något som drar  till sig barnfamiljer. Något som samlar många.
Kosläppet i Backgården, för så där ett halvt sekel sedan, hade nog också varit en upplevelse att titta på. Men knappast barnvänligt, med tanke på  svordomar, ilska och ledsenhet.

Idag behövs nog inga ko-motare. Djuren har direktutgång i hagen. Och skulle någon behöva ge sig i närheten av de ystra korna, så är det  inga dödsförskräckta jäntungar. Tiderna har förändrats. Klart till det bättre.


På sextiotalet var det inga koutsläpp på första maj. Man väntade några veckor ytterligare, tills dess gräset var tillräckligt långt kommit för att ge bra bete.
När utesäsongen för kor börjat, ja, då var det ute som gällde. De skulle in och mjölkas... och jag fick mota även då. Men det var inte lika skräckinjagande, för de mjölkstinna djuren ville in och bli av med sin tunga juver-börda.
Efter några dagar så behövdes inte min hjälp, för även om kor anses dumma, så visste de vilken väg som var den rätta, både in och ut ur ladugården.


När korna skulle flyttas från ett bete till ett annat, då fick återigen den välgödda bondtösen träda i tjänst.
Det var inget jag såg fram emot, det där med att flytta korna, men det var inte samma "traumatiska" upplevelse som kosläppet var.


Från betesmarkerna kring gården och till sensommar-betena på maderna, så var det en koförflyttning på dryga kilometern. Det gick till så att ledarkon + någon annan bestämd ko tjudrades i traktorns lilla lastbrygga. Därefter gick några lösa kor eller också ledde mamma ett par. Jag fick leda de två snällaste i var sin grimma. Oftast tog det två vändor att få de 12-15 korna fram och tillbaka till maderna.
Pappa körde traktorn, och vad jag kommer ihåg, så gick det för det oftast ganska så lugnt till.
Korna hade ju varit ute i närmare två månader, då det var dags att ta dem till sensommarbetet, till återväxten efter höskörden.


Idag gick jag en sträcka längs koflyttar-vägen. Vi hade ett ärende till bror och svägerska i barndomshemmet, en plats som ser helt annorlunda ut än då jag bodde där, men som ändå finns kvar.
Jag är ytterst tacksam att kunna åka tillbaka till min barndomsby i de vackraste av blomstertider.

Blåsippor och vitsippor delade på utrymmet i hagarna. är vi var här för tio dagar sedan var markerna helt blåskimrande av blåsippor. Jag tycker att det var ännu vackrare idag.


Om en månad så kommer det att vara gult av smörbollar blandat med rödlilafärgade skogsnävor, på samma plats. Finnekumla hagar är paradisiska under vår och försommar.

Bilderna i första delen av inlägget är fotade i Hofsnäs, under en förmiddagspromenad i ytterligare en paradisisk trakt. Vi hade tänkt oss lunch där, men det var vi inte ensamma om. Med fullt hus på Hofsnäs, så åt vi en minst lika god första-maj-lunch på restaurangen vid Torpa stenhus.

Första maj blev en resa bland vårblommor och framlockande minnesbilder från barn/ungdom.
Korna är släppta på bete. Kor på sommarbete är vackra bilder. Kosläpp - nej, det hoppar jag gärna över.